-
”Ni är de som har stannat kvar hos mig under mina prövningar..”. Luk 22:24-27
En trollslända flyger i solljuset över trädgårdslandet. Ett ögonblick fullt av evighetens ljus. Det som då väcks inom mig är ett tecken på att en annan värld är möjlig. Mitt i missmodets igenmurade fönster med kriget i Ukraina, hoten mot biosfären, demokratins återtåg och vår egen maktlöshet möts jag av ett skimrande ljus som gör historiens horisont synlig. Genom det yttre och inre bryter en strimma av ljus in i mörkret, en trollsländas sorglösa flykt mot ljuset.
Jesus är på väg in i den mörkaste tiden av sitt liv, den som slutade med hans avrättning. Hans kamp var en brottning med döden. Han var medveten om den vrede som riktades mot honom och kunde ha flytt ur detta hot men något drev honom att stanna kvar och gå vidare: En kallelse, ett uppdrag, en utmaning. Det var något inom Jesus som fick honom att tro på en framtid, ett ljus bortom dödens tröskel när livet var som mörkast.
Det fanns en tid när vi människor tröstade oss med att vårt livs innehåll skulle flyta vidare på historiens flod och vara betydelsefullt även om vi försvann in i döden. En självklar förvissning om att livet på jorden skulle fortsätta efter oss. Men idag är det inte längre en självklarhet: Om det inte är ett kärnvapenkrig som gör slut på planetens liv så kan det bli klimatförändringarnas domedag. Var finns trollsländans ljus i detta samtidsmörker?
Göran Rosenberg citerar Rabbi Marcus Ehrenpreis i boken om dennes obesvarade kärlek: ”De som överleva denna olycksdigra tid, de som helbrägda kunna rädda sig ur de sammanstörtande ruinerna, komma med klar blick, rena hjärtan och oförsvagad tro att delta i uppbyggnaden av en bättre och lyckligare värld”. Citatet är från december 1943 när den judiska värld som Ehrenpreis fötts in i var på väg att förintas i nazisternas krematorier och dödsmaskiner. Att läsa om detta levnadsöde och hans orubbliga tro väcker hos mej en stark känsla av hopp. Det är svårt att föreställa sej mörkare dagar för judendomen än dessa, och likväl sammanfattar Rosenberg Ehrenpreis liv med orden: ”Du lämnade efter dig spåren av en djup och innerlig kärlek till vårt gemensamma judiska arv, dess poetiska skönhet och kraft inte minst, och visade att där fanns något att älska också för mig”.
Nu är det vår tur att stanna kvar i vår kallelse och i stillhet och tålamod söka den kärlekens väg genom mörka snår som Gud visat oss i historiens omvälvande skeenden. ”Den som har tro förhastar sig inte” säger profeten Jesaja. ”Jag vill vänta på Herren, som döljer sitt ansikte för Jakobs folk, och sätta mitt hopp till honom.” Vi har säkert tider av stora omvälvningar framför oss där också vårt tålamod prövas. Då kan vi få hopp av historiska förebilder som låtit tilliten till Guds kraft leda dem genom mörka epoker. Jesus själv, som i dagens berättelse förbereder sig för sitt livs stora kris, avsäger sig maktens och hjältarnas roll och förklarar sig vara mitt ibland dem som tjänare, trogen sin kallelse.
”Må din väg gå dig till mötes
Och må vinden vara din vän
Och må solen värma din kind
Och må regnet vattna själens jord
Och tills vi möts igen må Gud hålla dig i sin hand.”
Bön: Gud, du som verkar i historiens skede ge oss mod att motverka alla auktoritära och odemokratiska krafter i vår samtid och låt ditt ljus leda oss framåt. Amen.