”…Men när han såg hur det blåste blev han rädd. Han började sjunka och ropade: ”Herre hjälp mig!”…” Matt.14:22-33
Berättelsen om när Petrus försökte gå på vattnet strandar ofta i spekulationer om huruvida man ska tro på naturvetenskapen eller på de religiösa berättelserna. Som jag ser det finns det ingen motsats mellan naturvetenskapliga världsbilder och religiösa eftersom båda båda rör sig inom ramen för mänsklig förmåga till kommunikation. Alltså är båda världsbilderna motsägelsefulla och högst temporära, som all mänsklig kunskap. Om vi tror att vi måste välja mellan dessa världsbilder kan vi missa poängen i denna vackra berättelse om tro och tillit mellan två män på Genesarets sjö. Den handlar inte om möjligheten att gå på vatten utan om möjligheten att känna tillit även när det stormar.
För stormar gör det. Det stormar rejält och flyktmöjligheterna radar upp sig i populistiska lösningar på vår samtids kriser: främlingsfientlighet, protektionism och nostalgi. Men vår utmaning är inte att bevara det förgångna, utan att infria det förgångnas förhoppningar. Det är inget lyckat recept att försöka kliva ur flygplanet under en flygning för att målet ser skrämmande ut. Behovet av trygghet får inte hindra oss att söka frihet. Det är inte självklart att det går att förena trygghet med frihet men om vi misslyckas möter vi en oundviklig katastrof. Det är detta som berättelsen om Petrus handlar om, tilltron bär honom några steg men när han såg hur det blåste blev han rädd och började sjunka. Det handlar om frestelsen att inte våga möta framtiden, att inte ta språnget mot det okända, flykten från friheten som Erich Fromm talade om.
Vi kan inte undgå att ta ansvar för våra liv och vår framtid. Att det förhåller sig så skrämmer men är också livets storhet. Vi är kallade att skapa den framtid som i de bibliska texterna kallas Guds rike. Det är ingen färdig samhällsmodell som i ett utopiskt schema föreskriver hur byggnadsställningarna ska resas. Jesus säger att Guds rike är ”inom er” eller som några översättare hävdar ”mitt ibland er”. Det låter motsägelsefullt men det är enbart en skenbar motsats i detta, guds rike är både ”inom er” och ”mitt ibland er”. Där gror det som ett senapskorn. Men Guds rike är ingen konturlös planta. Jesus är noga med att ange genomet för denna växt: kärlek. rättvisa, barmhärtighet, allas lika värde.
De som vill känna samhörighet med denna evolution kan inte vara neutrala och likgiltiga inför ideologier och program eller slå sig till ro inför de strider i vilka världens framtid står på spel. Det är här vi behöver tilliten att våga ta steget ut i stormen, ut i den oförutsägbara framtiden. Vi måste våga ompröva och konkretisera den härstamning ur vilken våra värderingar har vuxit fram. ”Inte de som ropar Herre Herre utan de som gör min himmelske faders vilja, kommer in i Guds rike. Vi behöver göra upp med vår livsstils ekonomiska och politiska modeller, med vår slösaktighet och vår samhällsordnings orättfärdighet. Vi behöver sitta ned vid tiggarnas muggar och se världen underifrån. Då ska vi se möjligheten att låta Guds rike växa fram, som ett senapsträd mitt ibland oss, med hoppet om en förening mellan trygghet och frihet.
BÖN: Gud giv oss mod att förändra och ta risker i sökandet efter den frihet som ger oss trygghet. Amen