”… Men jag vill ge den siste lika mycket som du fick …” Matt 20: 1-16

Den här bibeltexten handlar egentligen om nåd och lönepolitik. Men vi har vant oss vid att tolka bibeltexterna som en berättelse om synd och skuld. I synd/skuld perspektivet är nåd en Guds handling som utraderar skulden och låter oss slippa konsekvenserna av vår girighet, förtryck och orättvisa. Nåd är då bekvämt för de ansvariga och utgör ett fördelaktigt förköp till en parkettplats i det himmelska riket, något som kan lindra dödsångesten.

Hur du läser en bibeltext är beroende av vem du upplever dig vara. Vem i bibeltexten identifierar du dig med och hur objektiv är egentligen din bedömning? I det privatiserade synd/skuld perspektivet identifierar vi oss lätt med dem som fått nåd, vi är ju troende och har kvalificerat oss som troende. Alltså hör vi till dem som skall bli de främsta. Men tänk om Jesus talar om den politiska ordningen i världen och inte alls fördelar platserna i de himmelska salongerna? Han hade ju, innan han berättade om vingårdsarbetarnas löner, talat om hur svårt det är att komma in i himmelriket för den som är rik. Vem är då jag i det perspektivet?

Om nu nåd handlar om den politiska och materiella ordningen i världen så är nåd ett obekvämt ord och i ”de rikas” ögon något mycket orättvist. Ska verkligen de flyktingar som kommit in i vårt land ha rätt till samma sociala förmåner och löneavtal som vi har? Vi som varit med från början och byggt upp välfärden? Ännu obekvämare, och närmast hotfullt, blir det om vi förlänger perspektivet i tid och rum. I ett sådant förlängt perspektiv blir rummet globalt och tiden avslöjar hur den rika världens ackumulation av rikedomar gått till. Ord som: kolonialism, imperialism, slavhandel, skatteparadis, låglöneländer, lyxproduktion, klimatförändring, barnarbete och migrantarbetare får central betydelse. De är alla byggstenar i den process som gjort oss till de privilegierade och till de första. Men de är också ord som rymmer en klang av orättvisa, utnyttjande och förtryck.

Sett ur detta perspektiv blir ”nåd” och ”rättvisa” obekvämt för de rika men befriande för de förtryckta. För många har det länge känts som om nåd och rättvisa inte fanns men nu talar Jesus om nåd och rättvisa som den djupaste verkligheten, som Guds vilja, där de sista ska bli de första. I detta perspektiv är inte förändring ett hot utan ett löfte. Klimathot är inte destruktivt utan en kärleksfull varning i god tid. Att avstå från en del vanor som bryter ned både relationer och den globala medeltemperaturen, vare sig det heter drogmissbruk eller lyxkonsumtion, blir då inte en förlust utan en befrielse.

Hur en läser bibeltexten är beroende av vilka vi upplever oss vara. Om vi identifierar oss med de sista, de nedersta i den sociala kvalifikationstrappan, börjar ord som nåd och rättvisa att skimra av hopp. Samma skönhet som när naturen en januaridag låter oss ana skapelsens generösa gåvor i ljusskimrande vinterskrud. Då klingar också orden från den gamla Älvdalsvisan hoppfullt och värmande: ”Välkommen o Jesu du himlamonark / välkommen uti våra kojor. / Välkommen vår konung och hjälte så stark / och frälsa oss ur våra bojor…

I fattigdomens kojor, levde hoppet från Jesus ord om ”fred hopp och tro”.

Bön: Vi ber till dig, nådens och rättvisans Gud, om en förändring i världen så att alla får del av din skapelses rikedomar och vi ber om global rättvisa som bevarar klimatet för kommande generationer. Låt nåden och rätten komma till vår jord. Amen.