”…Gud är inte en Gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande.” Luk: 20: 37-40.

Några saddukéer, en grupp judar ur överklassen som förnekar uppståndelse som fenomen, tog upp en diskussion med Jesus om det orimliga i att tro på evigt liv. Deras utgångspunkt var att om det eviga livet är en förlängning av det liv vi lever nu så verkar konsekvenserna orimliga. Tanken kan kännas igen och den är rykande aktuell även i vår tids religionsdebatt. Det är samma perspektiv som Martin Hägglund anlägger i boken ”Vårt enda liv”: ”Jag bjuder in religiösa att fråga sig själva om de  verkligen tror på evigheten, och om denna tro i så fall är kompatibel med den omsorg som fyller deras liv.”

Jesus svar till saddukéerna kan vara ett svar också till Martin Hägglund och till alla dem som ställer tron på evigheten i motsats till ett engagerat liv för demokrati och rättvisa i världen. ”Gud är inte en Gud för döda utan för levande…” Jesus svar har också udden riktad mot de fundamentalistiskt inriktade predikanter som skickligt ställer sig på maktens podier och förvandlar makt och kapital till en belöning för dem som tror ”rätt” och som till sist förlänar dem en plats i himmelriket. Denna belöning utdelas ju utan hänsyn till att just deras livshållning ruinerar hela mänsklighetens förutsättningar för överlevnad. Men Gud är en Gud för levande och har omsorg om de levande. Även om det finns en evighet, som vi inte vet något om, så vet vi att Gud möter oss i vår nästa som behöver politisk och ekologisk solidaritet, inte ekonomisk framgång. När vi söker Gud gör vi det inte i ett interplanetariskt landskap utan som erfarenhet på jorden, inåt snarare än utåt.

Alla löften, och hot, om evigheten kan väcka inte bara tro utan även rädsla. Först genom att acceptera det ovissa om evigheten, erkänna att vi faktiskt inte vet, kan vi värja oss mot rädslan och osäkerheten. För att se världen måste vi likt Martin Hägglund lämna orden om evigheten, som saknar referenser i vår erfarenhet, bakom oss. Som filosofen Ludwig Wittgenstein säger: ”Vad man inte kan tala om, därom måste man tiga”. All erfarenhet av Gud utspelas i den materia som vi är en del av. All mänsklig erfarenhet händer i den värld vi känner. Det är därför Gud blir människa i mänsklig gestalt för att visa vad Gud är – inte är långt borta utan nära.

Det är begripligt att många flyr till dagdrömmar eller underhållning som får dem att glömma sin situation. Kanske söker de hjälp i ockulta rörelser, astrologer eller hos någon predikant som serverar enkla lösningar. Även politiker som förkunnar att allt var bättre förr erbjuder en nostalgisk flyktmöjlighet. Det är i detta sammanhang som Jesus ord är viktiga. Där finner man ingen enkel utväg men väl ett hopp om en rättvis värld och en möjlighet att förenas till en enda mänsklighet: Ett perspektiv på människan i hela hennes komplexitet både som materiell varelse och mottagare av Guds kärlek. Att tro på Gud som en inneboende kreativ kraft i vår värld kan leda oss vidare mot en demokratisk och ekologiskt hållbar framtid.

Bön: Gud utan dig är vi främlingar i den här världen men i din kärlek kan vi finna vägar till varandra för att förenas till en enda mänsklighet. Amen.