”…Du omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand. Den kunskapen är för djup för mig, den övergår mitt förstånd…” Ps 139: 1-18

I förberedelserna inför gudstjänsten kommande söndag reflekterade vi över det bildspråk som finns i våra psalmer och som ibland får gudstjänsterna att kännas som om de pågår i ett etnografiskt museum. ”Min framtidsdag är ljus och lång, den räcker bortom tidens tvång, där Gud och lammet säll jag ser…” Gamla texter kan vara provokativt avvikande från vårt framtidsscenario med klimatkris, pandemi och ekonomiskt klassherravälde. Trots det tror jag att om vi skulle rensa bort alla sådana gamla metaforer ur bibeln och psalmboken skulle det bli ganska tyst. Religionens såväl som kulturens språk är fullt av metaforer och bilder som inte är verkligheten men refererar till hur vi uppfattar den. Modellerna och bilderna är inte verklighetensjälv men kan ses som en slags ”leksaker”, förenklade modeller av sinnevärlden, som kan hjälpa oss att förstå och förmedla en komplex erfarenhet. Inte ens fysikerna förstår alla matematiska modeller av ”strängteorin” eller funktionen av ”svarta hål” men metaforerna hjälper dem att kommunicera ett gemensamt forskningsläge inför en okänd verklighet.

Låt oss alltså inte rensa bort alla gamla metaforer från en tidigare ”språkmiljö” den som filosofen Michael Foucault kallar ”kunskapsregim”, ett uttryck för vårt sätt att använda språket som också kan beteckna en okänd sinnevärld. Låt metaforer, modeller och bilder få vara språkliga byggklossar i den ”lek” som ideologier, teologier och forskning är i förhållande till den komplexa och ontologiska verkligheten. När  den politiska debatten på 60-talet blev alltför dogmatisk och stel skaldade Elisabeth Hermansson en visa som påminde omlivets skönhet, lekfullhet och värme långt bort från dogmerna: ”Vad gör vi med sommaren kamrater? Ska vi låta henne vara, sprida sina dofter, sin mjukhet, sin pacifism, daggtramp i gräset och maskrosfrön över ängarna…”

Kanske kan Elisabeths sommarvisa och Davids psalmer hjälpa oss att erfara den gudomliga närvaron i detta liv som inte går att fånga i en teori eller en manual – en AI-programmerad robot eller en matematisk formel. Kanske vi bär på en inre erfarenhet som ibland kallas kärlek, Gud eller intuition och som kan vara en nyskapande kraft för att identifiera nya former av kollektiv samhällsorganisering. Kanske finns det styrkor inom oss som kan hjälpa oss att ersätta marknadskrafterna och kapitalackumulationen som den organisatoriska grunden i samhället. och som kan ersätta hierarkiskt styrda strukturer med autonoma samordningssystem. Som när rörelser hos ett fiskstim beror på hur fiskarna anpassar sitt avstånd och relativa vinkel till en annan fisk. Bara en liten förändring i hur de simmar kan förvandla en kaotisk svärm till en cirkulär rotation eller få alla fiskar i ett stim att simma åt samma håll. Hundratals eller tusentals individer som rör sig på ett till synes koordinerat sätt.

I den individualistiska och kapitalistiska världsordningen har vi förlorat den djupa relationen till Gud och varandra. Gud och andra människor har förvandlats till objekt, istället för subjekt där vi alla, Gud och människor, är förenade med varandra. Vi skulle kunna restaurera gamla metaforer och myter i den nya verklighet där vi ser att alla hör samman och kan vila i Guds blick.  ”Min kropp var inte förborgad för dig, när jag formades i det fördolda, när jag flätades samman i jordens djup.”

Bön: Tack Gud att du ser mig och alla de människor som i din omsorg är en enda mänsklighet. Amen.