”Sannerligen, jag säger er: den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv…” Joh 5:22-30

Har du evigt liv – tror du att det finns ett liv sedan din kropp har kommit till gravplatsen? Jag tycker man kan ställa frågan eftersom vi sjunger psalmer och läser texter som handlar om just detta. Det är nog vanligt att en tror att själen lever vidare medan kroppen återförenas med jorden. Men vad är då själen om den inte har sin hemvist i en kropp? 1600- tals filosofen René Descartes, som satte en ära i att betvivla allt, funderade också över hur kropp och själ förhåller sig till varandra. Han kom fram till att man bäst förstod sambandet mellan kropp och själ om man inte tänkte för mycket på det.

Själva frågan avslöjar att vi tror oss om att i princip kunna  förklara allt liv och reducera det till fysikens eller kemins fasta formler, men i i själva verket omger vi oss med en ocean av icke-vetande. Den sekularisering som för många människor leder till att ord som ”Gud”, ”ängel” och ”själ” blir fördomar innebär ju också att vi förkastar erfarenheten av liv och oss själva som levande. Kanske den kristna dogmatikens komplexa begreppsvärld ger bättre utrymme för tolkning av myter och föreställningar som kan hjälpa oss att göra ”det levande” begripligt. Vi kanske behöver religionens begreppsvärld för att kunna kommunicera om icke-vetandets erfarenheter.

Descartes, som i mycket är förnuftets och tänkandets förgrundsgestalt, nöjde sig inte med rationellt tänkande för att förstå livet. I boken ”Själens passioner” skriver han om att passionerna har en nyckelroll. Bland dessa är förundran den första passionen. Förundran uppstår när något nytt och annorlunda dyker upp och överraskar oss. Förundran är enligt honom den djupaste relationen till icke-vetande som drabbar oss när vi öppnar oss och tar emot något nytt. Förundran är bryggan från vår begränsade kunskap till nya perspektiv.

Inför förundran kan förnuftet problematisera upplevelsen och förneka det okända genom att ställa frågan ”jag undrar om….”. Men trons förundran inför det okända påstår snarare att ”det är ett under att….” och öppnar därmed för nya erfarenheter. Det är samma förundran som beskrivs i Thomasevangeliet med orden ”Den som söker, slutar inte med att söka, förrän han finner, och när han finner, blir han bestört, och när han är bestört, blir han förundrad…”.

Förundran uppstår inte som en motsats till vår kunskap och våra fantastiska naturvetenskapliga upptäckter. Förundran öppnar en förlängning av vårt vetande mot nya horisonter. På detta sätt hänger kropp och själ, kunnande och skapande, kropp och passion samman. Skönheten, konsten och passionerna lever i våra kroppar och skapar tilltro till ett liv utanför vårt begränsande vetande. ”Sannerligen, jag säger er: den som hör mitt ord och tror honom som har sänt mig, han har evigt liv…”

Bön: Gud tack för att vi får leva med en tro som sträcker sig bortom vår kunskaps horisonter och som öppnar hoppet om ett evigt liv och ett oändligt hem. Amen.