” Nej, detta är den fasta jag vill se: att du lossar orättfärdiga bojor, sliter sönder okets rep, befriar de förtryckta, krossar alla ok. Dela ditt bröd med den hungrige, ge hemlösa stackare husrum, ser du en naken så klä honom… Jes. 58: 4-9

Denna söndag är inledningen på fastan före påskfirandet som varit vanlig i den kyrkliga traditionen. Den kallades förut Quinquagesima (fastlagssöndagen) eller köttsöndagen. Att fira ”köttsöndagen” skulle väl i vår klimatmedvetna kontext kännas opassande. Mer passande kanske det är att låta ”askonsdagen” i denna vecka bilda tema och låta botgöringens aska strös över våra huvuden.

I den kyrkliga traditionen kommer syndabekännelsen före botgöringen. Så här 50 år efter det mytomspunna 1968 kan det vara passande att börja med en utvärdering av den syndabekännelse, det erkännande av ansvar för världens orättvisor, som detta profetiska år innebar. Kravet på villkorslös avveckling av kolonialismen mobiliserade ett politiskt motstånd och därför har 1968 års minnesrunor dominerats av myter om särpräglade beteenden hos sekteristiska smågrupper. Avsikten med detta har nog varit att dölja ett viktigt, närmast profetiskt budskap, som utgjordes av en decennielång uppgörelse med kolonialismen. Händelserna under 1968 var inte bara en trend eller en modefluga utan var kulmen av ett allvarligt och uppfordrande budskap som var närmast identiskt med dagens bibeltext från Jesaja.

Vårt minne av 1968 rymmer naturligtvis på ytskiktet demonstrationer och upplopp, ockupationer och slagord, men allt detta var i första hand en reaktion på en djupare insikt om politiska strukturer som utgjorde ett förtryck med globala konsekvenser. Den insikten kan beskrivas som en uppgörelse med kolonialismens arv, ett stöd till befrielserörelserna i den koloniserade världen och insikten om den västerländska imperialismens skuld. Det var inte en rörelse begränsad till enbart detta märkesår utan den hade vuxit under lång tid, med kraften hos ett frö, som ”när det växt upp är större än alla örter och blir till ett träd, så att himlens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna.” (Matt 13:32)

Att se sådana skeenden och tolka deras innebörd är en uppgift för profeter. Sådana profetiska varningsklockor ljöd tidigt under 1900-talet. Joseph Conrads bok ”Mörkrets hjärta” från 1901 är en hård vidräkning med den belgiska kolonialismen i Kongo och Frantz Fanon skildrar i början av 1960-talet, i boken ”Jordens fördömda”, kolonialismen ur ett underifrånperspektiv.

Också för kyrkan väntade en global ”askonsdag” i förhållande till kolonialismen. I den katolska världen manifesterades denna uppgörelse i andra vatikankonciliet som avslutades 1965. Temat för den fjärde sessionen i konsiliet var ”Gaudium et Spec” (Om kyrkans roll i den moderna världen) och i efterskriften uttalades solidaritet med hela den mänskliga familjen. Perspektivet följdes upp i den ekumeniska rörelsens Genève-konferens 1966. Där erkändes kyrkans sociala och politiska ansvar för vår värld präglad av skriande orättvisor och med svåröverskådlig utveckling. Som bekräftelse på kyrkornas förändrade inställning till de stora världsproblemen framstod sedan innehållet på de två stora mötena i Beirut och Zagorsk, i mars och april 1968. Beirutkonferensen, om ”internationellt utvecklingssamarbete”, har betecknats som en världshistorisk händelse inom ekumeniken. I Zagorsk, där temat var ”teologi och samhälle”, granskades bland annat revolutions-begreppet ur teologisk synpunkt. Perspektivet var förändring och upprättelse och utgjorde utgångspunkten för det stora ekumeniska mötet som Kyrkornas Världsråd sammankallade i Uppsala 1968. Här formulerades insikten att rättvisa var möjlig att uppnå, men bara om strukturer förändrades och att uppgörelsen med kolonialismen fortsatte med sina krav på politiska och ekonomiska förändringar. Alla människor av god vilja inbjöds att delta.

Nu är det askonsdag 2018 och det är tid att bekänna att den fasta/botgöring, som Gud enligt Jesaja vill se, inte har fullföljts. Inte mycket av det åtagande för förändring av världens orättvisor som formulerades 1968 har förverkligats.

Bön: Herre förlåt oss för att så mycket har kommit emellan oss och det stora och nödvändiga förändringsarbetet för rättvisa. Hjälp oss att på nytt, tillsammans med alla människor av god vilja, förverkliga den fasta du vill se. Amen!