Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte att ta emot det nu. Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen;” Joh 16:12-15
Vi har så många anledningar att inte tro på mänskligheten för vi håller på att förlora världen – det vi trott och hoppats på håller på att förstöras. Krigen i Ukraina, Jemen och Sudan, våldsupptrappningen i afrikanska stater och ett globalt hårdnande politiskt klimat skapar allianser inför hotet om ett tredje världskrig. I denna tid med hotfulla horisonter växer vårt behov av vägledning. ”Vem kan man lita på?” Det finns goda skäl att sjunga Topelius psalm: ”Sanningens Ande, himmelskt ljus du tänder, klarhet du sprider, tröst och hopp du sänder. Kom att oss leda. Vi till dig oss vänder: Helga vår kunskap.” Psalmsången vid skolavslutningen är nog det enda jag med värme minns av åren i folkskolan. ”Helga vår kunskap” hade också min konfirmationspräst som inledning till varje lektion och präntade in kunskap som grundläggande för tron.
Jag fick dock aldrig osammanhängande tungotal som tecken på helig ande att gå ihop med min tro på helig kunskap. Lika förbryllande för mej var Hedenius tal om ”vidskepliga föreställningar om en belönande och straffande Gud som låter alla förgås som inte tror på denne Jesus”. Det fanns visserligen en sanningslidelse som påminde om kunskap i båda dessa föreställningar men efter en tid förstod jag att det var deras världsbild och inte kunskapen som var oförenlig med min tro. Det spelar stor roll vilken plattform av kunskap men har när man beskådar världen. Det gäller nu inte bara min ungdoms grubblerier utan handlar idag om den pågående kampen för mänsklighetens överlevnad. Hur vi uppfattar världen är inte en på förhand existerande universell kunskap utan något som vi konstruerar: en grund, en jordmån eller en miljö utifrån vilken en plattform skapas. Vi konstruerar tillsammans en tänkandets horisont. Det är ytterst kyrkans uppgift att låta trons kunskap vidga horisonten.
När Etty Hillesum befann sig i Westerbork, ett uppsamlingsläger för vidare transport till Auschwitz, skrev hon i sin dagbok ”…det är det enda vi i denna tid kan rädda och det som det verkligen gäller: att bevara något av Dig, Gud, i oss själva. Kanske kan vi också medverka till att gräva fram Dig ur andras förtorkade hjärtan…” Hon beskriver situationen utifrån sin utsatta belägenhet – ingen abstrakt bortanförplats utan mitt i historiens brottsplats. Hon tröstar dem som är där och ska forslas bort. Hon beskriver, mitt i katastrofen, hur vi ingår i en annan historia som inte handlar om makt utan om försoning. I den är människan ansvarig och hon vet det. De som blir berövade sin tillit litar på makten. Etty visar en annan väg, att mitt i utsattheten lita på Gud i den andre. Historien om Etty slutar inte i Auschwitz. Den pågår fortfarande liksom förstörelse och helande fortfarande pågår.
Vad var det för grund och jordmån som skapade uthålligheten hos Etty Hillesum? Hon talade om och till något av Gud inom oss, det enda som verkligen gäller i utsatta situationer. Jesus talade om en ”sanningens ande”, en disposition för tillit. Det är inte en kunskapsposition som handlar om vad tänkande innebär på ett vetenskapligt sätt, den ”allmänna meningen” eller subjektets relativa horisont. Det utgör en oändlig och absolut horisont som är själva förändringens möjlighet: Ett hopp om en ny värld, en inre disposition att ta emot hela sanningen och ana Guds kärlek.
Bön: Ge oss o Gud en förnimmelse av din kärlek utifrån vilken vi kan tro på dig som förändringens livsmöjlighet i en utsatt värld. Amen.