”
… Där har han rest ett tält åt solen, den liknar en brudgum som lämnar sin kammare, en hjälte som gläds åt att löpa sin bana. Den stiger vid himlens ena ände och når i sitt kretslopp den andra, ingenting är gömt för dess glöd.”
P:s 19:2-7
Reflektion
”Den liknar en brudgum som lämnar sin kammare…” En brudgum som lämnar kammaren ännu rusig i blodet av älskogens hetta och med minnet av orgasmen som en hetta i blodet, stolt och oövervinnlig, förenad med sina drömmars skönhet med ett heligt sinne, en vilja ny och god. Kan Guds härlighet och människans beskrivas mer målande och drastiskt. Avbilderna av det som är i himlen, tingens mäktiga tungade tystnad, det är inte tal, det är inte ljud, deras röster kan inte höras, men över hela jorden når de ut, till världens ände deras ord. Den dansande Dervischen i morgonrodnadens glans, det dansande skeendets ögonblicksdans. En hymn går opp av fröjd och hopp från fåglars glada kväden från blommorna och träden. Gudserfarenheten målad i bilder av naturen och himlavalvet går som en röd tråd genom mystikens vackra bilderbok och psalmdiktningens mjuka vågor som skvimpar och slår mot själens bryggkanter.
När det till berättelsen om Jesu födelse fogas en bild av tre vise män, tre konungar som tolkat himlavalvets rörelser och stjärnornas gång efter den tidens uppfattning om himlavalvets hemlighet, så är det en berättelse som avslöjar vår iver att förstå ”Guds härlighet”. Himlen förkunnar Guds härlighet och himlavalvet vittnar om hans verk… Också i dag vill vi förstå hur världen är uppbyggd, den sista felande länken som gör allt begripligt. De tre vise männen sökte den i ett stjärntecken och vi söker den i en Higgspartikel. Länken som ska göra nebulosorna och världens universa begripliga och sammanhängande. Men inte ens Moses fick se den felande länken; “Mitt ansikte kan du inte få se…” var Guds bistra svar på hans begäran.
Kanske det inte är en slump att det är männen i de vackra berättelserna om Guds härlighet som söker den felande länken medan kvinnorna bär på en förborgad hemlighet av närmast religiös erfarenhet. När barnet som formats i kvinnornas inre vill se världens ljus och hennes kropp förvandlas till mottagerska, när höftbenen mjuknar och foglossningen öppnar för barnet och livets krafter för ansiktet ut i ljuset för att tilltala modern med sitt första skrik, då formas en erfarenhet av delaktighet. Kvinnan, föderskan, låter sig användas, ger sig hän åt krafter som är större men ändå så inneboende, låter sig vara del av en händelse där livet återskapas. Ett ögonblick förtätad som en explosion, ljusårsmångfaldigad i en enda samlad rörelse. Så har mannens ögonblick av rusigt blod och kvinnans erfarenhet av livgiverska förenats till ett ögonblick, Guds härlighet, solens mäktiga ljusskål över havsspegeln, ljus av ljus, tystnad-ljus-rörelse. Kärnan i universums Big bang, livets ögonblick i universums exploderande tystnad.
Bön
Herre vi, lovar och tackar dig för kärlekens härlighet, för födandets hemlighet där ditt ord blir något bultande skimrande, rör sig och andas, rör sig simmande som en himlakropp i urvattnet och talar utifrån, inifrån, från alla håll om din Härlighet. Aldrig förstummas tonen från himlen i själens glada pilgrimssång.
Amen