”…Han som täcker himlen med moln, som skänker regn åt jorden och låter gräset gro på bergen, han som ger föda åt djuren, åt korpens skrikande ungar…”

Psalm 147:7-15

Veckans reflex:

Vi lever i ett mysterium, det mysterium som är vår värld. Psalmisten lovsjunger detta mysterium och ger namn åt den drivkraft som skapar liv, ”som skänker regn åt jorden och låter gräset gro på bergen…” Mysteriet kan uttryckas utifrån olika perspektiv och den förundran vi känner inför mysteriet växer ju mer vi vet om världen och våra kroppars liv.

Naturvetenskapen arbetar sig steg för steg in i kroppens mysterium och har ritat kartor över dess DNA. Nu fortsätter forskarna sin resa in i kroppen för att ta reda på var i människan alla våra proteiner finns. Proteinerna, berättar forskarna, är molekylerna i vår kropp som utför alla de sysslor som behövs, som ger stadga och struktur till cellerna.

I det stora okända finns en värld att upptäcka som legat i mörker för mänskligt medvetande men nu gradvis uppenbaras. Filosofen Gilles Deleuze citerar geologen och professorn Challenger, som vill se livet och  jordens geologiska historia som en liten del i ett större skeende. Han skriver om jorden som en kropp utan organ som genomströmmas av instabila, formlösa materier, av flöden och nomadiska singulariteter, av vansinniga partiklar och övergångar av molekyler som förs in i molara ansamlingar (koncentrationer av obestämbara storheter). Han beskriver jordens historia som en för oss dold värld men som likväl är en del av förutsättningen för våra liv.

Våra vardagskunskaper ger oss inte möjligheter att förstå vare sig molekylernas resa genom våra kroppar eller jordens okända stratifierade ting (ett urval ur en större mängd). Men vi kan känna igen oss när Deleuze skriver: Att uttrycka sig är alltid att sjunga Guds lov… det är inte bara växter och djur, orkidéer och getingar som sjunger eller uttrycker sig, utan även klippor och till och med floder; alla stratifierade ting på jorden”.  Steget från filosofens text till psalmens är inte långt ”…Hej himlarymder, kom änglahär höj era röster, sjung Herrens lov! Hej sol och måne, kom stjärnevärld, höj era röster, sjung Herrens lov!… Hej björn och bäver – hej dromedar höj era röster– sjung Herrens lov…”

Mystikens lovsång och trons väg till naturen och nästan har alltid löpt parallellt. Teologen McFague vill se hela universum som Guds kropp och har i jämförelse med traditionell teologi en mindre hierarkisk och mer relationell gudsbild: Gud är den aktiva och livsuppehållande närvaron. Liksom befrielseteologin intar McFague ett underifrånperspektiv, det är i upprättelsen av de fattigaste och avvärjandet av klimathotet som Guds rike manifesterar sin närvaro. Vi är en del av den skapade världen, en av alla delar i Guds kropp, en del i helheten. I denna skapelse har vi människor en särskild uppgift,  att vara bärare av livets fortsättning på jorden och att i partnerskap med Gud stå på de förtrycktas och det hotade klimatets sida.

Livet är en lovsång och våra dagar på jorden är delar av det nothäfte som får änglarna att sjunga ”Halleluja”. ”Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till…”(Apg. 127:28)

Bön: Tack gud för livets rikedom och gåvan att få vara en del av din skapande kärlek.  Amen.