Vecka 11 2011
De hörde Herren Gud vandra i trädgården i den svala kvällsvinden. Då gömde sig mannen och kvinnan bland träden för Herren Gud. Men Herren Gud ropade på mannen: ”Var är du?”
1:a Moseboken 3: 8-9.
Reflektion
Martin Buber återger berättelsen om översten som kommer in till den fängslade Rabbi Schneur Salman och ställde frågan: ”Hur ska man förstå att Gud som är allvetande frågar Adam: Var är du?” Rabbin svarade. ”Tror ni att skriften är evig och gäller varje tid och varje människa?” ”Det tror jag”, sade översten. ”Nå, återtog zaddiken, i varje tid frågar Gud varje enskild människa: Var är du i din värld? Så många år och dagar av din utmätta tid har förflutit, hur långt har du nått i din värld?”
Översten fråga berör ett ställe i bibelns berättelse om Adams syndafall. Rabbins svar har innebörden, du är själv Adam, det är dig Gud frågar: ”Var är du?” Frågan kallar oss ut från anonymiteten till ett ansvar för vårt liv. Frågan till Adam bryter privatiseringen av våra liv och kallar oss ut till ansvar inför den andre, ”inför Guds åsyn”. När människan vänder sig bort från den gemenskap hon är en del av, vänder hon sig bort från sig själv och blir en främling. När vi upptäcker att vi för att undkomma ansvaret för vår del i den mänskliga gemenskapen byggt upp en existens som kan dölja vart vi är på väg och erkänner ”jag har gömt mig” börjar en möjlig förändring.
Jag har gömt mig i en samhällsordning där det råder brist på mat och bostäder för miljardtals människor och där en förenklad världsbild jämställer kvantitet med kvalitet, mer med bättre och där många utestängs från ett meningsfullt deltagande i det offentliga samtalet. Guds fråga till Adam är en kallelse ut ur anonymiteten till ett ansvar för ett varaktigt välstånd, lika viktigt för mänskliga varelser som för jorden själv. Klimatförändringarna, och extrem fattigdom, som hotar hela människans existens verkar så långt bort därför att vi betraktar världen genom ett bak- och fram- vänt teleskop. Allting verkar så långt borta. Men Guds fråga till Adam sätter oss i ett nytt läge som människor, det är mänskliga strukturer vi ska bygga om. En omstrukturering på det individuella, sociala och institutionella planet, fysiskt, finansiellt och känslomässigt är vad vi behöver bygga.
För att kunna bygga om behöver vi börja med att fasta, vi är nu i fastetiden, den tid där vi genom askes ska befrias från bundenheten vid världen som den ser ut. Vi behöver dra oss undan för att vända tillbaka till den måltid som helgar ätandet och det bröd som delas till åminnelse av fastetidens Herre. Så är människan kallad att dela brödet och bygga en gemenskap för att utföra det som ingen annan kan utföra, att helga den.
Bön
Herre i din värld finns inga gränser, inget utrymme för härvor av hat och kapprustning, inget försvar av privilegier och fördelar. Låt uppbrottet från allt detta bli min fasta och mitt nya hem och för mig ut ur mina gömslen och lär mig att stå ut med det okändas börda.
Amen