”… och den som söker, han finner, …”
Luk. 11:1-10.
”Till sist
står jag och skriker
ut mot en väldig öppning
utan färg
till vad
det öppnas
vet jag inte
men en öppning
utan färg och
för vid
för allt
som kan ropas.”
När jag läser Birgitta Lillpers vackra dikt kommer jag att tänka på Jesus ord om ”den som söker han finner”. Allt för ofta har vi bestämt vad det är sökandet ska leda till och begränsat Guds tilltal till att handla om vad våra religiösa fantasier har åstadkommit. Men för Jesus är bönen ett öppet tilltal där våra materiella behov bara är en ram för vårt livs begär: Brödet som upprätthåller livet och den ömsesidiga sociala tillhörigheten med hopp om skuldavskrivning. Jesus visar också hur det genom hela bönens ramverk finns ett existentiellt rop efter mening, efter ”helig ande” i livsrummet: ”Låt ditt rike komma.” Ett skrik mot en väldig öppning, till vad det öppnas vet jag inte, för vid för allt som kan ropas”.
Om bönen reduceras till en önskelista, ett instrument för mina ekonomiska eller politiska drömmar, fastnar den i ramverket och blir på sin höjd ett finstämd form av förströelse. Men bönen i Jesus undervisning kan i stället betraktas som en öppning in mot en okänd värld. En värld som bryter upp våra vanliga och invanda behov och ger oss möjlighet att lämna det vanemässiga och vedertagna för att se ett djupare skeende i den materia som är vår.
Bönen öppnar för ett kärlekens ljus som kan belysa det som sker i våra liv,
i vår tid, i vår kultur och tvinga oss att tänka efter ännu en gång. Bönen vill lyfta oss ur det praktiska livets fasader och klyschor och föra oss ut i det kärleksfulla ljus som bereder rum för det oförutsedda. En öppning utanför våra färgfält som vidgar våra individualistiska begär.
I bönens berusning finns ett främliggörande av den egna horisonten, av våra egna begränsande övertygelser. Bönen vill vidga sinnena som när vi andas in den starka aromen av vår i näsborrarna sedan aprilljuset lockat oss ut på fälten. Det är i denna ständiga förändringsprocess som hoppet om en ny öppning döljer sig.
Genom hela vår historia pågår en skapande vilja, en öppning mot det okända. Vi är en del av den berättelse som började när haven en gång i skapelsens morgon drog sig tillbaka och ”Gud kallade det torra landet jord, och vattenmassorna kallade han hav”. Då haven torrlades lämnade den primitiva fisken sin miljö för att utforska jorden, tvingad att stå på egna ben utvecklades förmågan till nya erövringar och nya skapelser. Ur en förbiotisk soppa , före växternas och djurens ekologiska samspel, tillhandhöll materien redskap för det vi nu kallar samhällen och drömmar.
Bönen och den religiösa tron placerar skapelseprocessen i ett meningsfullt sammanhang av liv. En öppning ”för vid för allt som kan ropas”. Där i djupet av vår existens kan den som söker finna ett gensvar som väcker en varm kärlek, den finns inte där av en slump, den är en medveten önskan om delaktighet.
Bön: Hjälp oss att vara en del av din skapande kärlek i det kaos där vi inte alltid kan se riktningen. Amen.