… Jag kom från fadern och trädde in i världen. Jag lämnar världen igen och går till fadern …”
Joh. 16: 23-33
Veckans reflex:
””Komma och gå, så beskriver Jesus sitt liv – ”jag kom” – ”jag lämnar”. Ett liv kommer för att försvinna, en rörelse som är meningen med livet. Som en varsamt spirande vårdag försvinner in i sommarens ymnighet. En rörelse på tvärs genom tid och rum, en rörelse som pågår i oss alla medan vi lever. Av det gamla finns bara övergivna kulisser kvar, kulisser som vi kallar minnen. Det är inte minnet som är livet, utan rörelsen bort från minnet, försvinnandet, som en droppe i tidens ebb och flod.
Den åldrande människan kastar sig inte längre in i nya karriärsteg eller nya ”evangelisationsprojekt” och det beror inte på att hon resignerat. Åldrandet föder en mognad som inte längre söker livets mening i en högre fullkomlighet, inte längre iscensätter ”korståg” eller har behov av att se sin kristna tro som uteslutande och exkluderande. Om det är i rörelsen – komma och gå – som Gud är närvarande, så tjänar det inget till att hålla fast vid det som är. Då är det fåfängt att i fundamentalistisk anda frysa ögonblicket och fånga Gud i våra tanke-nät. Det är i rörelsen i vi möter Gud – inte i det förutbestämda och formulerade. Ju mer vi pratar och formulerar om Gud, desto mer försvinner det vi pratar om.
Med andra ord möter vi Gud i själva rörelsen, just den tid och det rum som är vårt. Inte heller som en gemensam nämnare i religionshistoriens språng finner vi Gud. Men i vårt livs pågående rörelse är vi fullständigt inlemmade i det liv som radikalt överskrider och utmanar vår kunskaps gränser. I livets rörelse in mot det okända möter vi Gud liksom varje människa bär ett inre ljus, en kärlek, som införlivar henne i en större verklighet.
Allt liv är hö / och blomstren dö / och tiden allt fördriver / sjunger vi i Wirséns sommarpsalm. En av de vackraste, lätt vemodiga dikterna i den svenska psalmskatten. Ur sommarens livsprocess hämtar författaren bilden av enheten mellan människa och natur, bilden av livets komma och gå, köttets likhet med hö. I vårbroddens tunna ax på magra och torra gräsängar föds bilden av livets mening. Dess doft av hö, från kumarin i bladveckens skira snärp, ska sakta flykta och låta sig inlemmas i det pågående. ”Allt kött är hö, allt flyktar här och snart förvissna gräsen. Hos dig allena herre är ett oförglömligt väsen. Min ande giv det nya liv som aldrig skall förblomma fast äng och fält står tomma.”
Bön: Tack Gud för livets hemlighet, vårt livs skälvande ljus och för den mening som vi inte vet något om. Amen.