…och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. … Matteus 28: 16-20
Veckans reflex:
Det låter så stabilt och betryggande, ”att hålla de bud jag har gett er”. Det klingar lika tryggt som i min barndoms söndagsskola med minnesvers och klistermärken. Jesus som en kyrkans Per Schlingmann som slutat prata om vad man är emot, för att istället visa vad man vill. Går det att förstå den kristna utmaningen som en enkel framgångsrik slogan om att hålla buden så som de sammanfattas i tron på Jesus och sedan
ordnar sig resten. Lagen fullbordad i en enkel tro där nåden fullkomnar allt.
Finns det en enkel sanning som är undangömd i den bibliska texten och som är lika för alla tider? Livet förenklat till en enkel kontext av individuell ”snällhet”. Är kyrkans uppgift att hålla alla lugna i förtröstan på att det sitter en Gud i cockpit som styr världen? Vi ser världens orättvisor och en annalkande finanskris men gör inget för att ta kontroll över läget. Under tiden går präster och pastorer runt och lugnar passagerarna genom att kontrollera säkerhetsbälten och servera kaffe. Eller är det istället så att vårt liv är betydelsefullt som en del i det stora skeende som är vår värld, som en delaktighet av den stora förändringsprocess som är Guds skapande närvaro? Är vi kanske medarbetare i Guds stora skapelseprocess?
Som tonåring läste jag Thomas á Kempis ”Kristi efterföljelse”. Där får den kristna tron inte sin legitimitet genom en översinnlig sanning som kan knytas till en text. Istället raderas gränsen mellan det översinnliga och det vardagliga genom efterföljelse, genom rörelse och förändring. Istället för stabila bud och religiösa konstruktioner av trosföreställningar måste sanningen ständigt sökas och tolkas i det liv vi möter. Tron på Jesus betyder tillit, att våga leva och handla i den värld som hela tiden växer fram i ett samspel mellan den materia som omger oss och våra egna handlingar. Sanningen ligger inte i en bakomliggande ordning eller i en given sanning utan skapas i rörelsen, i efterföljelsens kreativa språng.
Med en sådan förståelse blir den kristna tron deltagande och ansvarstagande. Den sitter inte lugnt med säkerhetsbältet fastspänt utan tar risken att låta nåden verka i hanteringen av styrspakarna och i tolkningen av cockpitens avancerade instrumentpanel. Att hålla alla de bud som Jesus gett är inte ett passivt mottagande utan en aktiv efterföljelse. Ett liv där det egoistiska jaget inlemmas med ett samtida ”vi” inför finanskriser, fattigdomsbekämpning och klimatförändringar. Ett ”vi” där nåden finns i det kreativa och våghalsiga språnget för att förena de minsta och utanförställda med det ”vi” som delar gemenskapens skapade frukter. På den resan kan vi inte erbjuda något säkerhetsbälte men en nådens ordning som försonar det som brister och oroar dem som etablerat sig i de besuttnas fåtöljer. En nådens ordning som lär oss alla de bud som Jesus gett oss.
Bön: Gud upptänd missnöjets eldar över den orätt som råder och giv oss nåd att i tro och kärlek bli dina efterföljare. Amen.