Vid den tiden sade Jesus: ”Jag prisar dig fader, himlens och jordens herre, för att du dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn. Ja, fader, så har du bestämt. Allt har min fader anförtrott åt mig. Och ingen känner Sonen, utom Fadern, och ingen känner Fadern, utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för.”
Matt 11:25-27
Reflektion
”En fiende ibland oss går,
han skonar inget hus.
Vad Gud har byggt han sönderslår
Och släcker ögats ljus.
Det är om denna djupt mänskliga erfarenhet av destruktion och förstörelse som berättelserna om Jesus brottas med. Var är Gud när destruktionen bryter ned det skapade, när mammons härskare lämnar människor i fattigdom, när krigets herrar lemlästar hjälplösa barn, när cancer bryter ned kroppens celler och ohjälpligt driver en skapande människa in mot döden.
Då evangeliernas författare i enklaste episk form berättar om händelserna på Golgata, det som skedde sedan Jesus bespottats och lärjungarna övergivit den korsfäste, då är denna berättelse utan analys det enda adekvata språket. Det berättar om en kulmination av svikna förhoppningar och förnedring. Där, just där, börjar Jesus jordiska verk och bilden av Gud som allsmäktig vittrar ned och ersätts av den skapelsens källa av spontan kärlek utan tvång, såsom i den oförstörda skapelsen, att göra lagen stum. Inom historiens ram, där motstånd mot Gud råder och där lagens tvång härskar undanröjer Gud själv ett mot honom stående hinder. Människan Jesus har anförtrotts hela sanningen om det gudomligas närvaro i världen och visar det övergiven på ett kors. Gudomligt och mänskligt kan inte längre skiljas åt.
Berättelserna om Jesus är inte en berättelse om en skapad värld, alltigenom god, som destruktionen bryter ned för att i Jesus återupprättas. Det handlar om ett pågående scenario där destruktionen möter suveräna och spontana livsyttringar som finns före destruktionen och som den tär på. Detsamma gäller hela vägen, om hatet, svartsjukan, cancern som inte skapar något utan tär på något som finns före den. Betraktar man den mänskliga gemenskapen i nuet, kan man utan svårigheter se livsyttringar som föder liv eller upprätthåller liv i dödsnöd. Kampen mot destruktionen är ett tecken och en påminnelse.
De suveräna livsyttringarna är mänskliga samtidigt som de är pågående handlingar av skapelsens Gud. Är de förkvävda, då är mänskligheten skadad, springer de fram i frihet, då är det frisk och naturlig mänsklighet man ser förverkligad framför sig. Gud verkar ännu alltjämt och du är inte ensam i kampen för kärlek, hälsa och rättvis fred.
Han som av ingen människohand
Fick lindring i sin törst,
Än ropar över alla land:
Den som ger vård är störst.
Bön
Vi prisar dig fader, himlens och jordens herre för att du avslöjat din närvaro i världen och givet oss en möjlighet att i barnslig tillit äga ett orimligt hopp, mot allt förnuft och djupare än all fruktan.
Amen