Du vattnar bergen från din sal, jorden mättas av allt vad du ger.

Ps 104:1-13

Veckans reflex

Det regnar, regnet sköljer ner och vattnar skogen och trädgårdslandet. Du vattnar bergen från dina salar, jorden mättas av allt vad du ger. Ett ögonblick vilar jag i min begränsade erfarenhet av vår värld. Låter regnet och grödan påminna mig om livets hemlighetsfulla ordning som harmonierar med bilden av en Gud som sade ”jorden skall ge grönska: fröbärande örter och olika arter av fruktträd med frö i sin frukt skall växa på jorden” och det blev så.

Men tanken vill inte stanna i detta idylliska paradis. Den glider iväg ovanför molnens vattenfyllda förråd och möter ett universum som bara är en liten del av något mycket större. Mitt nyvattnade trädgårdsland är en del av en stor planet som är en liten del av ett solsystem, som är en av hundratals miljarder i galaxen vintergatan som i sin tur bara är en av många i en galaxhop som är en av många i vårt storslagna universum som förmodligen bara är ett av många universum…

Det svindlar och några ögonblick tappar jag fotfästet och vill fly in i den trygga berättelsen om Gud som vattnar bergen från sin sal och vilar på sjunde dagen. Men så vidgar sig också den berättelsen från den världsbild som var författarens kontext till min egen. Du låter ljuset från den stora ursmällen nå oss efter 14 miljarder år och du såg att det var gott. En annan världsbild växer fram och en annan Gudsbild med evighetens tidsramar. En värld där varje livsuttryck blir uttryck för en skapande Gud och en värld i förändring, ett skapande kosmos.

Det regnar, regnet sköljer ner och vattnar skogen och trädgårdslandet. Denna fundamentala lilla detalj i rymdens expansion under vårt universums tillblivelse påminner oss om att en växande världsbild inte behöver rycka undan grunden för vår vardagstrygghet. På samma sätt som vår växande kunskap om världen förändrar vår världsbild förändras våra tankar om Gud utan att vår erfarenhet av denne Gud med skapande omsorg går förlorad.

Vår växande kunskap gör livet och världen mer komplicerad, mer svårgripbart och ändå kan Gud aldrig bli en del av vår kunskap. Likväl är våra försök att tänka det o-ändliga i det ändliga enda vägen till sann kunskap, det vill säga till djup och lärd okunskap. Det som Nicolas Cusanus på 1400-talet kallade ”den lärda okunnigheten”. Det är med denna tillit vid vår kunskaps gränser som vi vågar låta våra bilder av Gud och världen förändras och växa i djup och komplexitet.

Vår tro kan inte ge oss kunskap om livets uppkomst och yttersta villkor men den kan hjälpa oss att leva som ansvariga människor. I det kosmiska vägskäl vi står, där våra vägval avgör universums framtid, kan vi vara en del av Guds skapande liv.

Bön

Gud hjälp oss denna sommar att se våra rika möjligheter att vara en del av ditt nyskapande liv i universum.

Amen

Så önskar jag återigen alla läsare av Veckans bibelmeditation en Glad sommar! Så vill jag påminna varandra om att respekt för varandra innebär också att respektera sig själv och behovet av vila och återhämtning. Därför gör jag sommaruppehåll och återkommer vecka 34, måndagen den 25 augusti.

Arne Carlsson