Tänk på när ni blev kallade: inte många var visa i världslig mening, inte många var mäktiga, inte många förnäma. Men det som var dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam, och det som är svagt i världen utvalde Gud för att låta det starka står där med skam, och det som världen ser ner på, det som ringaktas, ja, som inte finns till, just det utvalde Gud …
1:a Kor. 1:26-28

Reflektion
Den som gått ut i morgonljuset och sett en ros slagit ut i blom, dess inneboende skönhet förverkligad i en stolt praktfullhet utan minsta avvikelse har sett mer än alla visa och mäktiga kan visa upp, det som är dåraktigt, skönheten för skönhetens skull, utvalde Gud.

Det är inte vetenskapsmannen som lärt rosen att blomma, det är rosen som lärt vetenskapsmannen vad blomning är. Det är inte vetenskapsmannen och tänkandets rosor som förkastas. Det är vishet i ”världslig mening” som försöker stänga in den skapande Guden i en på förhand fastställd och begränsad teori utan öppningar, som förkastas. Det förkastas som stänger in och utesluter en förundran där förändringens och växandets under kan bli vår vishet från Gud, vår rättfärdighet, vår helighet och frihet.

Vi ser det ständigt i såväl kyrkliga som värdsliga maktsystem. De färdiga kolosserna som ska bevakas och där allt liv ska tvingas till lydnad. Dessa fula ruiner av oföränderlig stelhet, allt från makten på golgata med sin smutsiga lans som tortyrinstrument, till berlinmurens söndervittrande fasader, återuppstånden i hatets mur runt de palestinska olivodlingarna eller i de positivistiska och marxistiska tankesystemens muromgärdade slutna rum. Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam. Genom Kristus Jesus, som blivit vår vishet från Gud, har vi lärt känna levandets, föränderlighetens stora kärlek, som sätter den fattige först, som sätter det först som världen ser ner på, det som ringaktas, rättvisan och jämlikheten inför Gud och varandra i en kärlekens och slumpens ständiga utvaldhet.

Är inte semestertiden en påminnelse om livets oberoende av vår ständiga klåfingrande närvaro, en påminnelse om att det inte är våra planer och teorier som bygger världen utan en Guds handling i vilken vi kan få vara en del. Vilans och semestertidens mening är att återuppta kontakten med vår innersta mening som när en ros slår ut i blom och förverkligar sin djupaste mening av skönhet och frihet, en Guds skapande kärlek. Därför är Guds vila på sjunde dagen och vår egen rätt till vilodagar en gudomligt inspirerad ordning, en mänsklig rättighet. Vi behöver vila från rastlöshetens varuproducerande tillväxtmanual och möta konstens och skapandets inre rosenrabatt. Djup är ett rosenblads skönhet, där kan vi möta Gud. Kommen från himmelska ting bär vi en stillhet med oss i världen in.

Bön
Tack Herre för vilodagarna när vi låter oss återupprättas till liv och kärlek. Låt vår vilodag och vår lagstadgade semester bli en påminnelse om att det är du som skapar och ger livet dess mening i en ständigt pågående process. I dina händer lägger vi vår dag och vårt liv.

Amen

Nu tar vi vila, också i arbetet med veckans bibelord, och återkommer vecka 32.