Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud. Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek.
1:a Johannesbrevet 4:7-10

Veckans reflex

Religion står åter på agendan och engagerar människor på internetsajter, i ensamma rum, eller i massmöten, större och mer suggestiva än vi någonsin sett. Men alla som ropar ”Herre, Herre” känner inte Gud. I världens kaos, från Norge till Afrika, används religion som ett effektivt redskap för att mobilisera stöd och underblåsa motsättningar. De senaste åren har en våg av både kristen och muslimsk väckelse sköljt över Afrika. Missionärer, predikanter och imamer från hela världen har sökt sig dit för att rädda själar och värva medlemmar. I länder med svåra konflikter mellan olika folkgrupper och landsändar har religionen fått en viktig roll i en våldsspiral fylld med hat och hämnd. I fredliga länder som Norge hörs vittnesmål om hur religionen kan vara grogrund för militanta motsättningar för att skapa våld och död.

Jag ser dem samlas under psalmsång och jubel, jag hör dem skrika ut sina budskap under rungande ovationer medan kollekthinkarna fylls med rikedom och klirr, men kärlek är det inte. Jag hör talas om internetpredikanternas kraftfulla agitation och politikernas förtjusta poserande i deras glansfulla strålkastarljus, men närhet är det inte. Jag hör talas om jungfrur som väntar ”på andra sidan”, sedan martyrerna detonerat sin dödande last, men ömt vårdande händer är det inte. Religion är det nog – men inte är det kärlek, inte är det närhet och inte är det ömt vårdande händer som läker såren i kroppens och själens gömslen.

Vi behöver inte massornas stöd eller predikanternas berömmelse för att finna Gud i vår existentiella ensamhet. När vi plågade av kärlekens frånvaro famlar i en kaotisk värld behöver vi inte kallsinniga attentat av drogade fanatiker. Vi behöver en Gud som är kärlek och ett möte med en som älskar också den som frusit fast i skuggan av en hotfull framtid.

Som i Göran Sonnevis lilla dikt om en fastfrusen fjäril: Jag klättrade ner, försiktigt/och lyfte sakta/fjärilen från/isen, den satt fast/med benen i isen, /var också/skadad på vingen/Vet inte om/jag skadade benen/Vi bar den till en torr/stubbe i solen/Och när vi kom tillbaka/efter en stund/var den borta/En nässelfjäril. I kontrast mot de högröstade vill jag att du lyssnar till denna lilla dikt om varsamhet med djur och ting, med människor och ord, att du lösgör dikten varsamt från den vita ytan och låter den flyga. Då kan ditt förhållningssätt mot världen och allt levande få varsamhetens prägel och kärleken få ömsinta händer i mötet med världens bräcklighet och skörhet. Ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud.

Bön
Herre fyll oss med den kärlek som blir synlig mellan vårdpersonalens vårdande händer när de upprättar den sjukes värdighet eller den kärlek som viskande sjunger mellan rosornas färger när en liten nässelfjäril med skadade vingar snabbt flyger undan mellan snåren.
Amen