16:e söndagen efter trefaldighet.
”… När Herren såg henne fylldes han av medlidande med henne…”
Luk 7: 11-17.
Veckans reflex:
Är det sant, som vår erfarenhet säger, att döden är slutet på vår existens? Kan livet då kännas meningsfullt? Vad tänker och känner vi som kristna inför döden, är just vår persons återuppståndelse viktig för oss?
Kärnan i berättelsen om änkans son i Nain är inte löftet om ett liv efter döden, även om änkan får tillbaka sin son. Berättelsens centrala motiv är de efterlevandes sorg och saknad och Jesus medlidande med änkan som förlorat sin ende son. Men det finns andra berättelser och tankar i Bibeln som väcker hopp om ett liv efter döden. Det har nog funnits sådana tankar så länge det funnits människor, det vittnar inte minst olika gravar om.
I Bibeln lever också hoppet om ett nytt liv, men det talas inte om hur det ska se ut. Vi kanske inte kan räkna med att just vårt personliga liv ska vara för evigt när ”Gud blir allt, överallt”. Betyder det verkligen att vi efter döden ingår i ett liv som är större och att detta som är jag upphör? Också Paulus menade att vår tro är meningslös om vi inte tror på vår egen uppståndelse och ett evigt liv. Men vad är det för framtid Paulus talar om när han säger att ”Gud blir allt, överallt” och till och med Kristus inordnas under detta liv. Paulus vet att han talar om en tro som går utanför erfarenhetens gräns och övergår allt vad människan kan tänka, en tro som är tillit också inför det okända.
Är det inte lite egocentriskt av mig när jag i har svårt att tänka tanken att livet fortgår utan just mig? Om nu just vårt liv inte fortsätter för evigt blir det då inte ett ännu större ansvar att ta vara på de timmar och dagar som vi lever? Om det är nu meningen med vårt liv gestaltas, vad är det då i vårt liv som bär spår av den skapande Gudens ”eviga” vilja?
Berättelsen om änkan i Nain handlar om just detta. Jesus var människa och fylldes av medlidande inför änkans förlust. Vår identitet som människor genomsyras av medlidande med varandra. Vi är också förbindelselänken mellan dem som inte längre är med oss och dem som ännu inte är med oss, mellan det förflutna och en annalkande framtid. Ett tidlöst spår genom denna ”tidslighet” är medlidandets delaktighet.
Tillsammans med Jesus, de som har levat och våra samtida, är vi ”en” gemenskap. I föreningen mellan det förflutna och nuet bär vi det som gör oss till människor. Medlidandets signum, vårt ansvar för att inte upprepa övergreppen i det förgångna, är en del av hoppet för dem som ännu inte är. Så är vi hemsökta av det förgångna och bär ett ansvar inför det kommande. Sällan har detta ansvar mellan olika generationer och tider varit så tydlig som nu. Den värld vi lever i och brukar för våra liv har sällan varit så intimt förbunden med våra barn och barnbarns livsvillkor. Inte heller har det varit så tydligt att våra livsvillkor är dikterade av de förutsättningar tidigare generationer skapat åt oss.
Så lever vi tillsammans med de bortgångna och de kommande i en fullkomlig närvaro som innesluter allt. Ansvaret är ett eko av Jesu medlidande eller ett spår genom skapelsen när Gud gjorde människan till sin avbild. Spåret kan endast aktiveras genom varje människas tid, och därigenom forma en oförutsägbar framtid, där medlidandet antingen suddas ut eller överlever. Så är vi bärare av en närvaro som innesluter allt.
Så är vårt liv viktigare än vår död, framtiden viktigare än historien, tron att radikal nyskapelse alltid är möjlig, att Guds löfte alltid överskrider mänskliga förhoppningar, att Guds rättvisa alltid överskrider mänskliga ordningar. Spåret av medlidande som upprättar en sörjande änka är viktigare än maktens arroganta löften om fred genom krig.
Bön: Tack Gud för att du givit oss ett hopp som förvandlar sorg och övergivenhet till liv i medlidandets gemenskap. Amen.