…När Herren såg henne fylldes han av medlidande med henne och sade: ”Gråt inte”. Sedan gick han fram och rörde vid båren. Bärarna stannade, och han sade: ”Unge man, jag säger dig: Stig upp!” Då satte sig den döde upp och började tala… Matt 11: 28-30.
Veckans reflex
Den här berättelsen är omöjlig. Allt förnuft säger oss att den som är död förblir död. Men vad är det för ett förnuft som säger att det som sker i texten ör omöjligt? Har inte vårt förnuft begränsad räckvidd när det gäller att avgöra vad som är möjligt? Har inte vårt förnuft i vår tid förändrat sitt innehåll så att det som tidigare har ansetts omöjligt inte längre behöver vara det? Det är inte längre filosoferna och teologerna som ifrågasätter vår självklara världsbild utan fysikerna och kosmologerna som får oss att förstå hur begränsad kunskapen är som ligger till grund för vårt förnuft.
Nu betyder inte det att den här berättelsen behöver vara bokstavligt sann. Den kan ha hittats på och gestaltats som en hörsägen vilken skiljer sig avsevärt från vad som hände där i Nain. Du behöver inte vara mindre älskad av Gud för att du har svårt att förstå eller tro på denna berättelse. Men vad jag vill påminna om är att vårt förnuft inte ensamt kan avgöra om den här berättelsen faktiskt har hänt eller inte. Grundläggande för religiös erfarenhet är att inte förnuftet kan sätta upp gränser för Guds existens och väsen, eller för vad som är möjligt i en religiös kontext.
För att riktigt se världen i all sin komplexitet behöver vi släppa alla de kloka erfarenheter som byggt upp vår världsbild och göra som filosofen Wittgenstein säger ”kasta bort stegen, sedan han klättrat upp på den”. Vi behöver förnuftets stegpinnar för att nå gränsen av det som ligger bortom vårt förnufts räckvidd. Men vi har därmed inte nått gränsen för det som är verkligt.
Erfarenhet av Gud går utanför våra konstruktioner men behöver för den skull inte vara utanför den materiella verklighet där vi lever våra liv. Men människan förfogar inte över denna erfarenhet som hon skulle förfoga över en egendom. Människans förhållande till denna erfarenhet kan aldrig bli till ett system eller en lära som fångar eller beskriver Gud. Ytterst finns inget annat kvar av mötet än den förändring som skett i människan själv. Ett möte utan annan grund än nåden.
Därför är berättelsens hemlighet inte att den bryter mot vad vårt förnuft kan hålla för sant utan vad berättelsen säger om Gud. I det perspektivet är de första orden, om att Herren fylldes av medlidande, lika omtumlande som de sista om den döde som börjar tala. Du är inte ensam utkastad i världen utan där i djupet av din värld finns en Gud som känner medlidande. Det motsäger allt vad vårt förnuft kan formulera. I en värld fylld av hat och motsättningar, där krigets logik ständigt övermannar fredens och där hoppet krymper i förhållande till den annalkande klimatkatastrofen säger berättelsen att det finns en gud som fylls av medlidande.
Bön
Vi ber dig, medlidandets Herre, att förbarma dig över vår brist på tillit och ge oss av nåd modet att mot allt förnuft hoppas på en framtid i fred och frihet.
Amen