… vi har fått nog av förakt, vi har fått nog av de självsäkras hån…
Psalm 123
Veckans reflex
Det är fint att det i psalmistens värld finns rum för en uttalad trötthet på förakt och självsäkerhet. Det går inte att utesluta att där också finns en vrede, en häftig känsla av att nu får det vara nog. Den känslan fick jag när jag såg valnattens resultat där förakt mot tiggare, och förslag om att stänga gränser för livshotade, belönades med många röster.
Nu får det vara nog, vi har haft nog av förakt, nog av bränder i moskéer och romska tältläger, nog med hakkorsklotter och ridande poliser i motdemonstranternas led. Vi har fått nog av de självsäkras hån, av det hån som föds av en självgod mättnad och av dem som hycklar en medkänsla men alltid hittar ursäkter för att inte vilja dela brödet.
Psalmisten ropar ut ”Herre förbarma dig!” Vi behöver någon att vända oss till för att vår vrede inte skall vända sig inåt och förlama viljan till handling. Om vi har fått nog behöver vi ha något att sätta istället för de självsäkras hån och föraktet.
De som föraktar vänder sig bort från dem som behöver bli sedda, dem som behöver se vårt ansikte och möta vår blick. För att vi ska kunna se dem som behöver oss måste vi vända föraktet och självgodheten ryggen. Att vända perspektiven på detta sätt är en omvändelse.
Omvändelse är inte fråga om en spektakulär syndabekännelse, utan snarare om en perspektivförändring. Det handlar om att vända sig i riktning mot dem som behöver möta någon som ser. Att vända sitt ansikte till båtflyktingarna i medelhavet, de syriska flyktingarna vid Turkiets gräns, flyktingströmmarna som flyr ISIS brutalitet eller Romernas flackande blickar vid varuhusentrén. Att våga se nya sidor av tillvaron och våga se nya sidor hos de människor som vi trodde att vi kände. Att se dessa människor är att hoppas på förändringar, även när det är bekvämast för oss om förändringar inte ägde rum.
Hoppet har att göra med vår blick på och för den andre, den som är annorlunda än jag. Det handlar om en ömsint eller omsorgsfull uppmärksamhet på varje medmänniska som jag möter. Att känna igen den andre som en del av samma mänskliga familj, en vilja att försvara den andres värde och värdighet. Mot föraktet och självsäkerheten står omvändelsen som en möjlighet att besegra vår inre maktlöshet och låta vreden kanaliseras i kärlek och hopp.
Bön:
Tack Herre för att du kan förlösa vår vrede till hopp och kärlek.
Amen