”…Inte får tjänaren något tack för att han gör vad han är ålagd. På samma sätt med er: när ni har gjort allt som åligger er skall ni säga: Vi är odugliga tjänare, vi har bara gjort vad vi är skyldiga att göra.” Luk 17:7-10

Veckans reflex

Den största delen av våra liv tillbringar vi i vardagen. Den kan se lite olika ut men det mesta är triviala handlingar, det är alla dessa dagar som är vårt liv. Jag tror aldrig jag tackade min mor för alla vardagar där jag blev föremål för hennes omsorg eller far för alla tidiga mornar han satte på sig hatten och gick iväg till sin arbetsplats. Det mesta var självklar vardag i deras liv. Och ändå var deras dagar en del i det som formade mitt liv och det samhälle jag får njuta frukterna av.

Vem skulle tacka mig, inte får tjänaren något tack, eller rådjuren som stod där och klippte med ögonen och ryggarna vända mot de isande vindbyarna, de bara stod där med djurens självklara frid utan undran. Det finns ingen herre som ordnat en färdplan som han sedan skall tacka dig för att du uppfyllt. Min uppgift som människa är inte att förverkliga en färdig plan, inte ens en gudomlig sådan, utan att på ett ansvarigt sätt svara på den situation där jag möter den andre, uppenbarad och dold på samma gång.

Det bibliska verbet ”uppenbara” betyder ”avtäcka”. Det är alltså inte så att Gud uppenbarar sig i en enda händelse, eller i en bestämd text, och att det är endast där som vi får veta något om Gud. I vardagslivet står ofta förtröstan och tillit i motsats till misströstan. När tilliten övervinner misströstan uppenbaras en uppbyggande kärlek mitt i vardagen. Denna tillit är den tro som ger oss mod att leva. En allt för snäv förståelse av uppenbarelse gör att vi inte ser vad som händer. Det är i vardagens kamp vårt livs hemlighet uppenbaras.

I den Lutherska traditionen blir människan inte älskad för sina prestationer utan för att Guds kärlek genomströmmar allt. Gud älskar oss både med vår duglighet och med vår svaghet, vi får alltså inte guds kärlek för det vi presterat. Att leva är nåd och vi är alla människor som är omslutna av samma kärlek. I denna förvissning kan vi hitta vägen till en mjukare gemenskap som kan göra det lättare att andas i vårt samhälle.

Det är när vi lever vi finner sanningen om oss själva, den finns inte, den skapas när vi växer och mognar i relation till varandra. Det är en en föränderlig verklighet och en rörelse i riktning mot det vi ytterst har möjlighet att bli. Vårt liv ska inte bedömas utifrån en mall eller i jämförelse med andras CV. Vårt liv förverkligas i öppenhet för vårt eget inre djup i ett samspel med andra människor och ett ömsesidigt utbyte och beroende.

Bön

För det liv jag har fått av nåd vill jag tacka dig Gud skapelsens herre:

”Jag vill tacka livet
Som gett mig så mycket
Det gav mig två ögon
Och när jag dom öppnar
Kan jag klart urskilja det svarta från det vita
Och högt däruppe himlens mantel strödd med stjärnor
I mängden människor, den som jag älskar.”

Amen.