“När Jesus gick in i Kafarnaum kom en officer fram till honom och bad om hjälp: ”Herre min tjänare ligger förlamad där hemma och har svåra plågor.” Jesus sade: ”skall då jag komma och bota honom?”  Officeren svarade: ”Herre jag är inte värd att du går in under mitt tak. Men säg bara ett ord, så blir pojken frisk”. … Jesus blev förvånad och sa till dem som följde honom: ”Sannerligen, inte hos någon i Israel har jag funnit en så stark tro.”

Matt 8: 5-13
Veckans reflex

Hur vi använder orden saknar inte betydelse. Ordet ”tro” har i det kristna språkbruket förvandlats till ”tro på”. Från ett ord som berör det liv vi är indragna i till en samling företeelser som kan sättas efter den lilla prepositionen ”på”. ”Tro på” associerar till något avgränsat, utpekat, något att ta ställning till och sedan gå vidare med. Men berättelsen om Jesus möte med officeren, som bad för sin sjuke tjänare, handlar mer om tillit: Ett möte med det okända, modet att ta ett språng, att visa sin nakenhet, att möta sjukdomar och livets utmaningar utan fruktan.

När jag tror på något kan jag bli besviken, som när ekonomerna tror på marknaden och inte kan släppa denna ”tro på” därför att de inte har något att sätta istället. Leonid Brezjnev trodde på kommunismen i den form han formulerat den. Han stod ofta på balustraden tillsammans med centralkommitténs politbyrå lika orubblig som Karl Xll i Kungsträdgården. Att ”tro på” i en föränderlig värld leder ofta till totalt sönderfall och kaos.

Maktmänniskorna kräver ofta en ”tro på”, på tyrannen, ledaren, systemet, rasen, ett avgränsat objekt som de kan kontrollera. De religiösa maktmänniskorna kräver att vi ska tro på dem, tro på deras tolkning av religionens urkunder. Vi ska tro på deras sanning i motsats till våra egna sanningar. Vårt eget ska bort och ersättas med detta nya som de har kontroll över.

Det som förenar auktoriteterna är rädslan för friheten, det okända och nyskapande. De har behov av ett kvitto på underkastelse. Just nu ser vi unga människor åka ner till krigets Syrien för att bekräfta tron på sina ledare. Den religiösa auktoriteten utlovar dem en plats i paradiset som ersätter livets osäkerhet. Tillflykten till militärlivet och döden befriar dem från ansvaret av ett liv i frihet. Underkastelse och disciplin, lydnad och ofrihet, befriar dem från skuld och ansvar. Tron på att få betyda något i ett större sammanhang driver unga sökande människor in i döden. Deras liv blev förgiftat av något att ”tro på”.

Tilltrons evangelium, däremot, erbjuder oss kärlek till frihet. Tilliten till en Gud som är där mitt i livet och möter oss med sin närvaro. En Gud inte att ”tro på” men att förena vår vilja till liv med. Som om Guds kraft läggs till vår passion för liv och handling. Denna tilltro är med nödvändighet en glädjens etik, bara glädjen gäller, bara glädjen består och för oss in i modet att leva. Tillit är att vara omsluten på alla sidor och delta fullt ut i livets mysterium, fri till handling och kärlek. Som Jesus säger till officeren ”Gå. Du trodde och det skall ske. Och i det ögonblicket blev pojken frisk”.

Bön:

Tack Herre för livets gåva och friheten att leva i tillit i din omfamnande glädje. Amen.