… ”Vi vet att Gud har talat till Mose, men varifrån den här mannen kommer, det vet vi inte”. … Och Jesus sade: ”Till en dom har jag kommit hit till världen, för att de som inte ser skall se och de som ser skall bli blinda.”
Joh: 9: 1-7, 24-39
Veckans reflex
Konflikten är total mellan en fundamentalistisk tro som bygger på ord ur traditionen och en reflekterande tro som tolkar verkligheten med hjälp av orden. ”Vi vet att Gud har talat till Mose…” Hur kunde de veta det? Ingen kan höra Gud tala till någon annan, det kan bara den tilltalade. För Fariséerna var försanthållande av vissa ord fundamentalt för vem de ska tro på.
För Jesus däremot var orden en hjälp att se verkligheten, att upptäcka livets helighet och att hjälpa dem som inte ser att se. Uppenbarelsen är inte en begränsad verklighet i det förgångna utan ett skeende med kosmologiska tidsmått. Vår kristna tro formas i ett pågående samspel mellan bekännelse och berättelse, mellan ord och verklighet. Att söka efter en ursprunglig kristendom, som är sannare än all annan kristen tro, är ett villospår. Sanningen ligger framför oss. Ord och erfarenhet samspelar på ett kaotiskt sätt, ur kaos föds en ordning. Meningen med den virvel av händelser vi är indragna i visar sig i det man redan sett men inte förstått. Jesus vill hjälpa de som inte ser att se. De som låser sin tro i orubbliga anspråk på att veta blir blinda för det som sker.
En som skildrat det heligas närvaro i vardagen bättre än någon annan är Torgny Lindgren. Han väver in det osägbara i ett leende som är svårt att motstå. Eller vad ska man säga om den gamla författarinnan som dras in i församlingshemmet av en tuggummituggande flicka från Kyrkans ungdom. Författarinnan ska hålla en föreläsning eller snarare ett enkelt konstlöst meddelande eller tillkännagivande. Hon har sysslat med helgon och helighet i hela sitt liv. Men en vinter för länge sedan hade hon, på grund av omständigheter som låg utanför hennes kontroll, kommit att vårda två döende bröder. De var gamla och bundna vid varandra med starka band av hat, bitterhet och kärlek. Ingen av dem kunde förmå sig eller unna sig att dö före den andre. Till sist hade hon känt sig nödsakad att med några enkla ord hjälpa dem över den sista tröskeln och så att säga befria dem från överlevnadens tvång.
Där hos dessa män hade hon insett det meningslösa, ja fördärvliga i att försöka skilja helgonet från den vanliga människan. Det hela hade inte varit märkvärdigt, nej det var snarare trivialt eller vardagligt oandligt. De senaste decennierna hade hon endast i tillbakadragenhet och tystnad begrundat detta: ”Själva existensen uppfattad som sakrament”. När hon sagt detta vände hon sig till flickan från kyrkans ungdom, nu är det sagt, nu har jag ingenting att tillägga, detta var min sista föreläsning. För Lindgren kanske detta var vad han velat säga med alla sina böcker. Människan är helig, inte bara när hon är som vackrast, utan också när hon är som mest sårbar och fysiskt anskrämlig. Det vardagliga och ibland nästan anstötliga visas upp som helighetens essens. Det är just det där som är en del av evangeliets kärna. Vi kan se spåren av Guds närvaro och höra honom tala i det vardagliga, i det udda och avvikande, i varje annan därför att hon är en människa.
Bön
Herre hjälp oss i en tid när misstänksamheten mot varandra gör världen otrygg och förlåt oss att vi diskriminerar och registrerar varandra istället för att se din närvaro i varje människa.
Amen