Och han sade: ”Med Guds rike är det som när en man har fått utsädet i jorden. Han sover och stiger upp, dagar och nätter går, och säden gror och växer, han vet inte hur. Av sig själv bär jorden gröda, först strå, så ax, så moget vete i axet. Men när grödan är mogen låter han skäran gå, för skördetiden är inne.”
Mark. 4:26-29
Veckans reflex
Jesus talar ofta om Guds rike. Det är ett vanligare motiv i hans föreställningsvärld än något annat. Det är lätt att uppfatta Guds rike som en utopi. Men Guds rike är ingen utopi. Historien är full med utopier i vilkas namn hela folkgrupper, som står i vägen för utopierna, har utplånats. Kulakerna i sovjet utplånades för att de stod i vägen för det klasslösa samhället och judarna skulle utplånas för att de stod i vägen för tredje riket. Utopier är farliga därför att de är statiska positioner och låser förverkligandet av drömmen i tidsbundna konstruktioner.
Guds rike är ingen utopi, det är inte heller en plats där de frälsta tågar in. När kristendomen blir religion, en lära om vägen till Gud, uppfattas frälsningen ofta individualistiskt, som en räddningsaktion bort från den fallna och skenande världen. Kristendom uppfattad på detta sätt blir en utopi för de utvalda. Om kristendom är en religion som vill tillförsäkra en utvald grupp människor platserna i ett kommande rike då är den snubblande nära ett sekteristiskt tänkesätt. ”Världen” kan aldrig bli ”frälst” i sådan sektliknande rörelse. Endast de utvalda, de som ansluter sig till budskapet blir tillhöriga. Att på detta sätt låta Guds rike vara en plats för utvalda reducerar kristendomen till en religiös sekt.
Kristendom är ingen religion om man med religion menar en väg att överskrida skiljemuren mellan Gud och människa. Genom kult och magi ska religion i denna betydelse genombryta denna skiljemur. Religionen har präster som kliver innanför förlåten och företräder människorna inför Gud. I religion är det skillnad mellan heligt och profant, mellan andligt och världsligt, mellan präster och lekmän. Men kristendomen är slutet på all religion. Jesus talar inte om en utopi utan han talar om en ”topi”, en plats, en möjlighet som hela tiden är närvarande. Skiljemuren är nedriven, kulten är inte längre nödvändig ”alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning”. Då är varje plats den”topi” där vi möter Gud. ”Guds rike är inte här eller där” säger Jesus. Guds rike är nära. Tillgängligt för alla.
Guds rike är inte ytterligare en utopi att förverkliga eller en idé om hur världen ska tolkas. Guds rike förändrar själva vårt sätt att förhålla oss till världen. Världen vidgas utanför vårt medvetande eller vår erfarenhet. Vi är en del av ett sammanhang, ett rike som är någonting annat än oss själva, något externt. Men till denna värld kommer vi inte genom att fly undan den gripbara världen. Tvärtom är det där i relation till den världen som det nya är tillgängligt och starkt som livsviljan. Vår vilja till liv är inte något vi tänker ut, det är en del av hela kroppens begär, ett flöde av krafter som producerar relationer till världen, växandet och den andre. Vår vilja till liv och kärlek är ursprunglig och närvarande som en möjlighet.
Med Guds rike är det som när säden gror och växer, som när kärleken får tid och rum att förändra ögonblicket till en del av Guds närvaro. Jesus inbjuder oss att bli en del av livets skapande kraft, att genom nåd förenas i Guds kärlek.
Bön
Herre lär oss att släppa våra absoluta konstruktioner och i varje ögonblick välja din kärleks möjlighet i alla våra relationer och drömmar. Amen.
Amen