”… skräck för er har fallit över oss, och modet sviker alla som bor i landet.”
Matt 13:44 – 47.
Veckans reflex

När jag läser skökan Rachavs ord till israelerna kan jag inte låta bli att tänka på hur Mosuls invånare upplevde sin situation när de överlämnade sig till Daesh (IS). En del av Daesh strategi är att sprida rykten om sin grymhet för att minska motståndskraften och modet hos de angripna. De irakiska soldaterna hade krängt av sig uniformerna, övergivit sina vapen och flytt. Det är samma typ av fruktan som Rachav berättar om, och den var inte obefogad. Den bibliska berättelsen berättar hur Josuas soldater behandlade Jerikos invånare: ”Alla i staden, man och kvinna, ung och gammal, oxe, får och åsna, vigde de åt förintelse och högg ner.”

Berättelsen om Josuas armé och Daesh framfart är två fruktansvärda berättelser om massakrer i två olika tidsåldrar där stridande män, drivna av religiösa föreställningar, tillåter sig att förgöra sin fiende för att i Guds namn skaffa sig makt, mark och herostratisk ryktbarhet. I vår tid är det inte bara muslimska jihadister som dödar i Guds namn: I Centralafrikanska republiken har kristna gerillaförband tagit makten och jagat bort muslimerna i området och i USA finns fundamentalistiska kristna som bygger upp privatarméer som försvar mot oliktänkande. Religion ger inte sällan våldet legitimitet och det fanns religiösa övertoner också i George Bushs krig mot terrorismen.

Så länge vi talar om hela bibeln som ”Den heliga skrift”, och läser texterna okommenterade i kyrkan, riskerar vi att någon tar berättelserna som bokstavlig inspiration till våldshandlingar. Det finns risk för nya ”Behring Breivik” och de bibliska texterna används redan nu för att legitimera våld i kampen om mark och gränser i Palestina.

Vi förväntar oss att imamerna i moskéerna ska undervisa om tolkningar av koranen som avråder unga människor att bli jihadkrigare. Måste inte också vi oftare påminna om nödvändigheten att läsa de bibliska texterna med kritisk blick? Vi tror på bibeln som Guds ord, men vi behöver tolka texten i det kärlekens ljus som Jesus liv förmedlar, han som kungjort vad Gud är. Kanske vi, likt kyrkofadern Irenaeus, ska betrakta kyrkans och traditionens auktoritet mera som ett förråd av praktiker och tolkningsalternativ än en definitiv tolkningsauktoritet.

Tänk om vi istället för att binda Guds uppenbarelse enbart till passerade skeenden lär oss att upptäcka den kärlek och handlande kraft som finns i djupet av varje människa. När det heliga i vårt djup möter en skapande Gud, i vår egen tradition och historia, kan vi bejaka en frälsning som frigör en levande relation till kärlekens Gud. En Gud som verkar också i vår historia och i djupet av vårt hjärta.

Bön:
Herre lär oss att se din närvaro i historiens djup och giv oss mod att älska.
Amen.