”…Ty där två eller tre är samlade  i mitt namn är jag mitt ibland dem. ”
Matt. 18:15-20

Veckans reflex:

När jag läser den här texten, om Jesus gåtfulla beskrivning av en tolerant och förlåtande praktik mot den som handlat orätt, får jag associationer till ett bisamhälle. Trots att inget individuellt bi besitter någon högre intelligens utgör svärmen som helhet ett intelligent system utan central kontroll. Svärmens intelligens bygger i grund och botten på kommunikation och på att alla får sina basbehov tillgodosedda genom svärmens aktivitet.

När invintringen i en bikupa är klar, och temperaturen sjunker utanför kupan, ordnar sig bisvärmen i ett klot som blir allt tätare ju mer temperaturen sjunker. Hela klotet sjuder av rörelse när bisamhället ser till att alla bin får mat och värme. Ett invintrat bisamhälle kan bestå av 20 000 individer. Under sommartiden ökar samhället  mångdubbelt  men hela året har varje bi en specifik uppgift som växlar under dess livstid. Det finns ingen central kontroll eller överordnad modell i denna organisation. Men den fungerar.

Problemet med våra mänskliga samhällsmodeller är att vi glömt svärmintelligensens hemlighet och förlitar oss på ”ledaren”. En ”stark ledare” vars intelligens och handlingskraft ska leda oss rätt. Företagen ska följdriktigt ledas av starka män, eller kvinnor som beter sig som starka män. Deras ledarförmåga är garanten för en positiv vinstutveckling. Men samhällen som förlitar sig på en stark ledare faller ofta samman som korthus.  Företag som tror att det auktoritära ledarskapet är nyckeln till framgång glömmer lätt att det är kundernas uppskattning och kommunikationen med omgivningen som är nyckeln till framgång.

Problemet med många organisationsmodeller och samhällssystem är att de ofta fallit offer för en renodlad individualism. I ett renodlat individualistiskt  samhällsklimat efterfrågas en karismatisk ledare som lösningen på komplexa problem, även där inga enkla lösningar finns. Att många faller offer för ledarhybris i ett sådant klimat bär historien många förödande vittnesbörd om. Det är en erfarenhet som kan delas av både sekulära och religiösa organisationer.

När Jesus talar om vad det är att vara människa så är det alltid i relation till en gemenskap. Han talar om Guds rike eller en plats där två eller tre är församlade. Det handlar alltid om kommunikation och samarbete inom en varierad mångfald. Denna mångfald hålls samman av en inre samstämmighet som han liknar vid en gemensam erfarenhet, en närvaro av någon som är mitt ibland oss, ett inre begär efter tillhörighet, oberoende av ras, kön och sexualitet. Vad vi behöver lära oss är att känna igen denna vilja till samhörighet och ge utrymme för den kollektiva erfarenhet av Gudomlig närvaro som finns i varje individ. En erfarenhet av kärlek som löper samman i en rörelse mot det gemensamma.

Bön: Gud hjälp oss att stämma våra liv i den tonart du angivit i skapelsens grundackord och hjälp oss att känna igen din närvaro i vårt gemensamma behov av tillhörighet. Amen