”Sannerligen, jag säger er: den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv… ”
Joh. 5: 22-30

Veckans reflex

Evigt liv är inte något vi ska få när vi dör. Evigt liv är inte som en årslön utbetalad på vårt konto efter sista arbetsdagen. Med evigt liv är det som med kroppen, det är en kvalité i det liv vi har. De flesta av oss upplever att livet är en pågående händelse, en kvalité mera än ett tidsbegränsat tillstånd. Om det inte var så skulle vi väl när vi kvitterar ut vår första pensionsersättning göra upp en lista på det vi vill vara med om i livet. Vartefter tiden går skulle vi sedan pricka av de återstående projekten innan vi lägger oss ner och dör. Men de flesta av oss gör inte så, vi lever varje ny dag som om den var den första i vårt liv. Visst märker vi av åldersymtomen men de är mer som erfarenheter i detta pågående liv. Vårt liv är en pågående händelse och döden kommer nästan alltid som en oförutsedd överraskning.

Jesus talar om ett perspektiv som inte är tidlöst, inte utanför tid och rum, men som är evigt. En kvalité i det pågående livet. Något man har del av, ett evigt liv. Vi kommer alla ur livets urcell. Livets utveckling på vår planet är en evolution från det enkla till det mer komplexa. När jag går ut på klippan högt över Mälaren och vattenspegeln krusas av nattbrisen medan månljuset speglar sig över de mörka vattnen blir upplevelsen av rymd overkligt påtaglig. Min tids- och rumsuppfattning rubbas och fantasin skapar nya livsformer. När jag står där på klippan är jag en del av ett medvetet liv, ett steg i evolutionens allt större komplexitet.

Det finns aldrig någon väg tillbaka. Vårt liv är en pågående process som vi brukar kalla irreversibelt. Den som tror, han har evigt liv. Det betyder inte att vi är uttagna ur den pågående evolutionen. Evigt liv är en del av den livsprocess som vi är indragna i. Detta med komplexitet gäller inte bara biologin utan också vårt samhälle, vårt avtryck i naturen, vår filosofi och tro.

Men mycket av den modernitet och rationalitet som blivit vår världsbild ser komplexa fenomen som om de vore ännu inte förklarade naturfenomen. Som om de vore fenomen som ska övervinnas och reduceras till enkla variabler. Livet reduceras till en variabel i en orsakskedja som saknar mening. För den som tror att traditionen är den enda platsen för Guds uppenbarelse av livets mening blir frestelsen att på samma sätt förneka komplexiteten i evolutionsprocessen. Måste tillvarons komplexitet förnekas av den som har en tro för att spänningen mellan förändring och tradition ska kunna upplösas? Måste vi begränsa vår upplevelse av den pågående händelse som vi är en del av genom att tvinga in den i något vi kallar ”uppenbarelse”. Kan vi inte istället erkänna att just denna bild av uppenbarelsen som vi vill kalla tidlös har förvirrande likheter med en förmodern världsbild?

Tänk om Jesus menar att den som har evigt liv kan leva med i den stora förändringsprocess som livet utgör, utan att låta sig bindas av traditionens tidstyngda bilder eller naturvetenskapens meningslösa värld. Tänk om vi kan fortsätta att ge oss hän åt varje dag som om den var vår första i livet och bara hänge oss åt det stora evolutionsprojekt som är Guds rike. Tänk om utmaningen är att se framåt, inte bakåt, och genom vårt liv göra det eviga mer och mer synligt.

Bön

Ge oss mod att leva i din evighet och njuta av din skapande kärlek i våra liv.
Amen.