”…Men du är densamme, dina år har inget slut…”
Ps 102:26-29
Veckans reflex

Det är lite märkligt med det vi kallar ”domsöndagen” där texter om domens dag beskriver något som är helt annorlunda än allt det vi brukar predika i våra kyrkor.

Här berättas att Jesus, mitt i sitt tal om himmelriket, plötsligt talar om en dag vid världens slut då änglarna ska gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga och kasta dem i den brinnande ugnen. Jag får grymma och outhärdliga associationer till Auswitch där människor som trodde sig vara mer rättfärdiga än andra dömde sina medmänniskor till förintelse.

I en tid då det finns människor som läser gamla heliga texter och tillämpar dem i någon slags fundamentalistisk anda är det viktigt att påminna om att de heliga texterna aldrig får läsas på detta sätt. Bibelns texter har en lång och varierande historia och urvalet av textfragment som blivit till en kanon är gjort av människor. Kanske man ska förhålla sig till dem som Jesus säger i samband med texten om änglarna ”Varje skriftlärd … kan ta fram både nytt och gammalt”. Man får sovra i texterna och pröva vad de står för.

Jag tror inte det går att psykologisera över de grymma texternas innebörd, det är svårt att bortförklara de bestialiska bilder som användes. Det hat och den vrede, som domsöndagens texter vittnar om, speglar snarare en verklig vrede mot förtrycket som drabbar dem vilka oskyldigt lider av krig och ockupationsmaktens fasor. Både den bibliska historien och vår samtids historia har sådana berättelser.

Jag grät när jag läste Abdel Karim Balatas berättelse i morgontidningen. Han är en äldre man, som förlorat elva familjemedlemmar och sitt hus i Jabaliya, ett av Gazas mest tätbebyggda områden. Abdel berättar om obarmhärtig, självupplevd verklighet. – Min fru fick panik. Jag försökte bära undan min svårt skadade brorson, sju år gammal, vars inälvor runnit ut. Han andades ännu, när vi skulle ta oss ut ur huset. Men då snubblade vi på ett avslitet huvud. Det var min dotter Hadils huvud, säger Abdel Karim Balata. Han avslutar sin berättelse som många andra maktlösa offer från Gazakriget med ett krav på att de ansvariga för kriget ska ställas inför rätta för brotten. Rättvisa ger dem inte tillbaka sina förlorade familjemedlemmar men kan kanske hejda hatet?

I den bibliska historien finns ingen Haagdomstol som kan fälla rättvisa domar. Det är kanske därför drömmen om en rättvis dom har förlagts till det okända dunkel som tiden efter döden rymmer. Himmel och jord må brinna, men den som tror ska finna, löftena de står kvar… sjunger vi i en välkänd sång. Psalmisten säger ”En gång lade du jordens grund, och himlen är ett verk av din hand. De skall förgås, men du består, de är ett plagg som slits ut, du byter dem som kläder och de är borta. Men du är den samme…” Jord och himmel må brinna, men du är densamme. Psalmisten skriver de här raderna när han är sjuk och är rädd för döden. Då påminner han om livets djupaste grund och han hoppas få tillbaka sina krafter. Samtidigt låter han psalmen bli ett rop på rättvisa.

Domsöndagens texter är ett rop på rättvisa domar, en Gud som kan ställa maktens arroganta livsförnekelse inför rätta. ”Herre hör min bön, låt mitt rop nå fram till dig. Dölj inte ditt ansikte för mig när jag är i nöd.”

Bön:

Herre, vad kan vi göra för att slippa hatet när orättvisan triumferar? Välsigna vår kamp för fred och frihet och låt krigsherrarna ställas inför rätta. Amen.