Se på fikonträdet och alla andra träd. När de börjar knoppas, då förstår ni av er själva att nu är sommaren nära. På samma sätt vet ni när ni ser detta hända att Guds rike är nära.”
Luk. 21:25-36.

Reflektion

”… Den öppna människan: fåglar flyger ut och in. När man upptäcker att ett träd andas. När man upptäcker att köld, hetta, doft är språk.”Birgitta Trotzigs rader om språket vidgar vår förståelse av tilltal, Guds tilltal till den människa som vågar vara öppen. Den öppna människan, den sårbara och utsatta kan höra Guds tilltal, rösten som ingen annan än den tilltalade hör, fikonträdets och trädets språk, historiens och klimatets språk. Birgitta Trotzigs mod att se död och förintelse som platsen där hoppets strimma inte har slocknat låter hennes texter på ett hemlighetsfullt sätt påminna om mannen från Galiléen, Kristus som de nederstas Gud, inkarnerad i allt mänskligt lidande. I varje människa som lider finns Kristus inkarnerad och genom honom kan alla lidande människor få upprättelse.

Det är märkligt att när Jesus ska berätta om Guds rikes närhet så tar han sin utgångspunkt i människornas rädsla, deras ångest och rådlöshet vid havets och vågornas dån. Det kanske inte är i bedövningen av konsumtionskulturens toppnoteringar på börs och derivathandel vi kan se livets innersta mening. Den öppna människan som vågar ta in den gränslösa orättvisan där människor möter varandra i tortyrkammaren eller i flyktinglägrets utsatta ensamhet,är inte utom räckvidd för Guds tilltal. Där vår utsatthet är blottlagd utan förmedling, där i mötet med de utsatta och sårbara är Guds rike som närmast.

Om naturen talar genom fikonträd, eller när man upptäcker att ett träd andas efter regnet, så talar den också om naturens motstånd mot den rådande ordningen, mot historien och samhällsmaskineriet som mal ner människornas hopp i krig och kriser och förvandlar de ungas morgondag till en naturkatastrof. När isarna i Arktis smälter samman och vattennivån dränker hela samhällen och driver människor ut i en papperslös hemlöshet, så är det ett språk som vi måste våga lyssna till, ett rop på förändring. Sedd med dessa ögon är världen inne i en mörk tid och ändå inte hopplös. Den som vågar se detta med de utsattas ögon ska se att mörkret är en hinna bakom vilken ett nytt livs avlägsna möjligheter reser sig som en arabisk vår, oemotståndlig och blödande, en påminnelse om att Guds rike är nära.

Bön
Herre visa oss din kärlek som en strimma av ljus i en mörk tid, ett hopp om förändring i en värld som stelnat i konsumtionens iskyla. Hjälp oss att inte frukta medkänslans smärta i en tid där förändring kräver uppoffringar. När sommaren är nära och ditt rikes hemlighet försonar världens splittring ska vi förstå vårt livs djupaste mening.

Amen