”Jag skall förinta alla stridsvagnar i Efraim, alla hästar i Jerusalem. Krigets vapen skall förintas, Herren skall förkunna fred för folken, och hans välde skall vara från hav till hav, från floden till världens ände.” Sakarja 9: 9-10
Veckans reflex
När jag läser den här texten undrar jag om vi har samma Gud som Sakarja? Om vi har det undrar jag om vi verkligen tror på henom? Litar vi på att Gud gör det hen säger sig göra? Till profeten Mika hade Gud ju talat om fred mellan folken och att de aldrig mer skulle öva för krig. Var det bara en avsiktsförklaring och inget löfte?
Hur talade Gud till Sakarja och Mika och hur talar Gud till oss i dag? För att ord och meningar ska artikuleras behövs det en strupe och ett flöde av luft men riktigt så går det nog inte till när Gud talar. En så förmänskligad Gud trodde nog inte ens de gamla profeterna på och inte heller vi föreställer oss Guds röst så konkret. Det handlar nog mer om en övertygelse som växer sig så stark inom oss att vi beskriver den som Guds röst.
Nu är det inte bara Guds röst som växer sig stark inom oss utan ett vimmel av övertygelser och infall. Profeternas roll tänker jag mig som några vilka kunde urskilja vad som var Guds röst och berättade det för sin samtid. Säkra kan de väl inte ha varit men övertygade. Sedan får deras tro vara våra riktmärken för hur vi ska urskilja vad som är Guds vilja i samtidens många röster.
Just nu lever vi i en tid när nedrustningssamtalen har upphört och folken på nytt övas för krig. Det känns avlägset att en vändning ska kunna ske och Guds röst har svårt att göra sig hörd. Men det har skett vändningar tidigare. Också på 1970-talet när Ronald Reagan kom till makten förbyttes nästan 20 års avspänning i en ny kapprustningsspiral. När så Gorbatjov och Reagan träffades i Reykjavik 1987 resulterade det så småningom i ett nedrustningsavtal där en del av krigets kärnvapen förintades. Kalla kriget upphörde och fred förkunnades för folken.
”Fredstiden” förvaltades dåligt – Guds röst var inte den röst som blev ledande i den globala världsordningen. Istället sattes en ny upprusning igång med Natoanslutningar i Östeuropa och militärt ingripande i Irak. I ett militärt försvagat Ryssland formulerade den dåvarande sekreteraren i Rysslands Nationella säkerhetsråd, Vladimir Putin, en ny doktrin. I den stod det att kärnvapen skulle användas i ”kritiska situationer för den nationella säkerheten”. Ännu övar folken för krig och simulerar flygattacker mot militära mål. Ett sådant mål är Försvarets radioanstalt på Lovön som en påsknatt förra året var föremål för rysk övningsverksamhet. Och hela sommaren har vapenskramlet från stormakternas stridande trupper avlöst varandra i Östersjön.
Det har blivit svårare att höra fredsrösten, att se spåren av honom som maktlös rider in på en åsnehingst genom porten till Jerusalem. Det är då vi behöver profetrösterna, nedrustningskravens röster och fredsbevarande allianser istället för militära. Det kan kännas omöjligt när alla ropar på mera vapen. Men det har som sagt skett vändningar tidigare. – och vapnen skapar inte fred, de som vill fred vill inte rusta för krig men ropar ut sin glädje över fredsfursten, ridande på en åsna. Han skall förinta alla stridsvagnar i östra Ukraina, alla stridsflygplan i Lettland. Krigets vapen skall förintas. Rättfärdig är han, seger är honom given, han skall förkunna fred för alla folken.
Bön:
Herre lär oss att känna igen din röst i vimlet av alla ropande röster och jubla när du kommer till oss med hopp om fred och frihet. Amen.
(Lördag 29 november talar pastor Arne Carlsson över samma text i Sveriges Radios program Helgsmål kl 18 med rubriken ”En hoppfull väntan.)