”…Vad skall jag jämföra detta släkte med? De liknar barn som sitter på torget och ropar åt andra barn: `Vi spelade för er, men ni ville inte dansa. Vi sjöng sorgesånger, men ni ville inte klaga´.
Matt 12:12-19
Veckans reflex
Jag kan inte undgå att låta tankarna löpa till den stora klimatkonferensen i Doha. Klimatkonferensen är den enda mötespunkten i världen dit alla länders ledare kan komma för att tala med varandra och avtala om en omställning av världens koldioxidutsläpp. Som en påminnelse om vikten av förändring rusade en orkan in över Filipinerna och krossade hundratals människors hem och liv. Men till denna klimatkonferens kom inte världens ledare. De skickade i bästa fall en minister eller någon skicklig förhandlare utan mandat att utfärda nya bindande löften. Konferensen liknade barn som sitter på torget och ropar åt andra barn: ”Vi spelade för er, men ni ville inte dansa.”
”Vad skall jag jämföra detta släkte med?” Vi är många i detta släkte som oroar oss över världen och som ser på världen med kärlek. Vi har fått så mycket, jordens frukter har mättat oss, vinet har släckt törsten, snön har givit oss tystnaden och den rödstrimmade himlen vid solnedgången har givit oss frid. Nu delar vi ansvaret för denna skapelse med många andra, vi är inte solitärer utan delar av en kropp. När någon lider, lider vi alla. Vi kan inte isolera vår del av världen från den övriga och låtsas som om inte våra liv var beroende av de andra. Därför inser vi att vårt sätt att förse oss med energi, matvaror och landarealer, på bekostnad av den övriga världen inte längre är möjlig. Vi önskade verkligen att världens ledare skulle komma till mötesplatsen och påbörja en ny ordning.
”Vi sjöng sorgesånger, men ni ville inte klaga”. Vår sorg över att de inte kom berör vår maktlöshet, klyftan mellan vilja och kunna, mellan äga, veta, och vara. Vi känner till lidandet och den ofrånkomliga kallelsen till tålighet och ödmjukhet som livets korthet lärt oss. Vågar vi drömma om en förändring bortom de motsättningar som skapats av en egoism i världsskala, vågar vi drömma om försoning och en ny värld där rättvisa bor?
Jag undrar om Jesus såg våra problem, inte bara vars och ens små personliga problem utan också mänsklighetens, världens och universums stora, väldiga problem? Snickarsonen, vad visste han? Var han den som skulle komma? Jag tror att han, som också kallades Kristus, kände till den sjukdom som det okända ger upphov till när vi möter det ansikte mot ansikte. Den ”de stängda utvägarnas fasa” som uppkommer när man känner sig instängd i en utvecklingsprocess utan att veta vart den leder. Nu behöver vi inte en mild Rabbi: konventionell, sockersöt och banal, utan en Kristus som förstår vår vrede och ångest. Vi behöver en Kristus, vars hemlighet längd och bredd, höjd och djup ingen kan mäta, en Kristus som kan bryta upp vårt alltför trånga synsätt och vår alltför stora egoism.
Bön
Herre vi är så ensamma, så utlämnade, böjda in mot oss själva, tillknutna som soppåsar. Hjälp oss att stävja all vår rädsla över att inte hitta ut, över att inte omedelbart hitta fram till de rätta vägarna, de stora handlingarna och tilliten.
Amen.