”Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in”
Mark10:13-16
Veckans reflex
I julens bibeltexter träder barnet fram ur en värld där det annars var naturligt att visa bort dem. Här avvisar Jesus ”bortvisarna” och lyfter upp barnet i centrum för budskapet om Guds rike. Men i den bibliska bakgrunden finns också berättelsen om Herodes dråp av alla gossar i Bethlehem.”Rop hörs i Rama, gråt och högljudd klagan: Rakel begråter sina barn, hon låter inte trösta sig, ty de finns inte mer.” Den bibliska berättelsen innehåller dem båda: berättelsen om barnet i centrum och det hotade och plågade barnet.
Denna bild av världen har inte förändrats. Vi känner igen det nyfödda barnets förmåga att framkalla den kärlek och omsorg som det behöver och samma barn som efter några år pockar på uppmärksamhet och väcker blandade känslor. Förståelse från dem som har dem kära och irritation från dem som har viktigare saker att syssla med. Men vi känner också igen ropet i Rama som inte har tystnat. Ropet av smärta från mödrar som inte låter sig tröstas.
I småstadsidyllen Newtown, Conn finns båda berättelserna invävda i varandra. De gamla viktorianska husen som flankerar huvudgatan, en kulle med en stor flaggstång i centrum av staden och ett stycke betesmark med skuggade sidovägar som strålar utåt från gräsvallen. Vi kan höra lekande barn cykla och leka. Vi kan föreställa oss hur barnen flockas runt glasståndet och förstärker vår bild av småstadens oskuld och harmoni. Plötsligt sliter ljudet från den senaste av många amerikanska skolskjutningar sönder tystnaden och idyllen i staden. Sedan är allt vi hör ljudet från gråtande mödrar som inte låter sig tröstas.
Det kan vara frestande att som brodern till Ivan Karamazov, i Dostojevskijs berömda roman, ställa Gud till svars för alla grymheter mot barn som utspelas i denne allsmäktige guds skapade värld. Retoriken med filosofiska reflektioner om människans fria vilja och hoppet om en himmelsk belöning kan inte tysta kritiken. “Inte ens hoppet om himlen”, svarar Ivan sin bror, ”kan vara värt tårarna från ett torterat barn”. Inte heller bibeln svarar på lidandets ”varför”. Istället för ett filosofiskt bevis på en allsmäktig guds välvilja hörs berättelsen om en lidande Gud som inte låter en sparv falla till marken utan att han är där. En solidarisk Gud som delar kampen ända upp på ett kors. Ett barn som föds i ett stall där skuggan av våld och ångest tornar upp sig över natthimlen och där en av födelsegåvorna är myrra, en krydda som används för att förbereda organ för döden. En berättelse om en i lidandet närvarande Gud.
Det är inte Gud som står till svars i julnatten utan människan. Människan som säger nej till vapenlagar och istället konstruerar ammunitionsmagasin som låter mördaren skjuta i långa serier, innan han laddar om. Människan som i dag låter 300 miljoner privatägda skjutvapen finnas i USA. Människan som tillåter att vapenexportlagar kringgås så att det svenska granatgeväret Karl Gustav kan riktas mot barn och värnlösa vuxna i Burmas djungler. Ett värnlöst barn leder oss fram till människans ansvar för våldet.
Bön
Herre låt våra öron höra ropet i Rama, när vi stiftar våra rikens lagar. Stöd oss i kampen mot vapen och exportlagar som tillåter dödandet av värnlösa barn.
Amen.