”…Så länge jag teg tynade jag bort… ”
Psalm 32:1-5
Veckans reflex:
””Herren går på ängen,
mest ibland tistlar.
Fattigblomst står på ängen,
Mest ibland tistlar…”
Allan Pettersons text ur ”Barfotasånger” ekar av det svårmod och lidande som var en del av hans liv. ”När Herren kommer och när han går,/mest ibland tistlar,/ då fattigblomst växer där det står, mest ibland tistlar.” Där finns i texten en ofrånkomlig äng av tistlar där fattigbror har det bekymmersamt. Men just på denna äng av tistlar går Herren och söker litet ”försprunget får” för att hämta ”fattigbror” dit där tistlarna inte längre sticker i fötterna.
För Allan Pettersson var det skapandet som kunde lindra hans värk. I hans musikaliska skapande kan man höra hur musiken lyfter ur smärtorna och blir till en levande protest mot svårmodet som vill tysta hans inre röst. Han har kallats ”Lidandets musikaliska vittne”. Själv säger han: ”Att skapa är att protestera mot den så kallade verkligheten med sin död, sjukdom, orättvisa, meningslöshet.”
”Så länge jag teg tynade jag bort…” Att passivt tiga är att långsamt tyna bort. Men att låta språket eller skapandet motstå destruktionens krafter är att bereda plats för liv. Människans skapande förmåga är hennes guds-likhet – ”Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne.” Tidigt i människans historia växte i det mänskliga medvetandet den smärtsamma erfarenheten av att förlora möjligheten att vara gudalik. Något kan gå fel och då plågas människan av ångest. Det som plågar henne kallar psalmisten för ”synd” och lindringen beskrivs som förlåtelse. Synd var inte ett felsteg i den personliga moralen utan hotet mot ett liv i nära relation med Gud. ”Lycklig den vars brott har förlåtits och vars synd har plånats ut.”
Orden i psaltarpsalmen om förlåtelse och upprättelse har fungerat som tröst för många människor vars liv plågats av tistlar och fattigblomst. För Sigmund Freud blev upptäckten av tystnadens skadliga inverkan på hans patienter till en vårdform. Psykoanalysen utvecklade en behandlingsform där berättandet, det avbrutna tigandet, skulle befria från ångest och neurotiska beteenden.
Författaren Torgny Lindgren berättar i sin bok ”Ormens väg till hälleberget” en fruktansvärd historia om hur änkan Tea och hennes barn blir grovt utnyttjade av byns handelsman, en historia som skenbart handlar om synd och skuld. Men Torgny Lindgren ville berätta en historia om ”musik och nåd”. För Lindgren är ”nåden” den kraft med vars hjälp människan förmår ta sig igenom tillvaron. I Ormens väg till hälleberget är det musiken som representeras av den kraften. I en intervju där han tillfrågas om vad nåden är säger han: ”Själva existensen är en alldeles särskild nåd. Tillvaron i sig är en balansgång på slak lina över en ohygglig avgrund, och de som snavar men inte faller ned, där handlar det om nåden”.
”Så länge jag teg tynade jag bort…” Skapelsen och tillvaron i sig kan uppfattas som ett uttryck för Guds nåd, själva livets gåva. När Psalmisten berättar om sin erfarenhet av upprättelse talar han om en verklighet som omsluter honom med godhet. Nåden i oss är det som får människan att klara av livets balansgång. Det kan vara som för Allan Pettersson och änkan Tea musiken som är nåden, eller som i psalmistens text – tilliten till en förlåtande Gud: ”den som litar på Herren skall omslutas av godhet” eller som Allan Pettersson beskriver det: ”ja Herren hämtar fattigbroder/ till den breda vägen.”
Bön: Tack Gud för din nåd som omsluter oss på alla sidor. Amen.