Men Jesus vände sig om och sade till Petrus: ”Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors.”
Matt 16:21-233

Veckans reflex

När Jesus har berättat att han ska lida mycket i konfrontation med översteprästerna och de skriftlärde för att sedan dö, tar Petrus honom åt sidan och säger ”Må Gud bevara dig, Något sådant skall aldrig hända dig, herre.” Jesus svar är kraftigt avvisande. Tron att Gud ska ingripa och skydda oss från lidandet är inte förenligt med Jesus övertygelse om vad det är att vara människa.

Det är så lätt att vika undan då vi utmanas av lidandet i vårt eller andras liv. Vi som tagit del av den västerländska samhällsmodellens alla rikedomar vill gärna se dessa framgångar och detta välstånd som ett kontinuerligt schema. Gud blir en del av schemat. Men om denna kontinuitets- och självsäkerhetskänsla slås sönder av klimathot och avslöjanden om ett enormt globalt lidande hos alla ”de andra” som åsidosatts, då slås också detta idylliska schema i spillror.

Om vår syn på historien som en evolutionär linje rämnar och vår marknadsstyrda utveckling inte längre förser människor med en trygg framtid börjar vi ana att nödvändiga förändringar kan bli smärtsamma. “De andras” verklighet, och kraven på en rättvis fördelning i en global gemenskap, upplöser våra invanda mönster. När Gud avbryter människors tankar, och bryter in i ett historiskt skeende, så är det en Gud som skänker hopp genom korset. En Gud som framträder genom minnet av dem som lidit och kämpat med ”de andra” – särskilt dem som blivit glömda och marginaliserade av historien.

Jesus avvisar Petrus rädsla för lidandet för att påminna om att Gud är närvarande i lidandet. Han är närvarande i de åsidosattas berättelse, hos dem som bär utanförskapets lidande, dem som modernitetens självgoda samhälle har stött bort. När Guds fördoldhet uppenbaras genom lidandets erfarenheter och i de händelser som avbryter och stör ordningen då finns ingen plats att gömma sig undan ansvaret att vara människa.

Gud kommer till vårt kosmos som ett hopp om förändring. Till detta kosmos som plågas av den tidsålder som betecknats antropocen, namnet på en ny geologisk epok som definieras av människans egen massiva inverkan på jorden, kommer Gud som lovar att befria och förvandla hela verkligheten.

Kanske behöver vi något av den vishet som den muslimske poeten Rumi från 1200-talet visar i dikten ”Gråt ut din förtvivlan”: ”…Låt himlen öppna sig under dina fötter. Ta ut bomullen ur öronen, tröstens bomull, så att du kan höra sfärernas musik. Stryk håret ur ögonen. Snyt snoret ur näsan, och ur hjärnan. … Regnets och vindens piskande är det sätt molnet har att ta hand om oss. …Ignorera dem som gör dig rädd och sorgsen, som sänker dig tillbaka ned mot sjukdom och död.”

Bön

Giv oss, o Gud, mod att möta din nyskapande rättvisa.
Amen.