”Den som vill vara stor bland er ska vara de andras tjänare…” Mark 10:32-45
Är den ökande andelen personer med narcissistisk personlighetsstörning ett uttryck för en psykotisk epidemi? Eller kan detta fenomen vara en effekt av konsumtionssamhällets rika möjligheter att utveckla egoism? Hur som helst är det mindre klandervärt i dag att visa upp en grandios självbild än det var under min uppväxttid. I dag betecknas den till och med som charmig och beundransvärd om den visas upp tillsammans med makt och rikedom. Men Jesus sammanfattar kritiken mot de lärjungar som ville ha en särställning och hade förväntningar på speciella förmåner så här: ”Men så är det inte bland er… Den som vill vara stor bland er ska vara de andras tjänare.”
Jesus är en smula omodern i vår tid när han påvisar att vår roll i kollektivet är den viktigaste. Vi drömmer ju hela tiden om att få vara den ensamme hjälten som likt den grekiska mytologins Daidalos utrustar oss själva och våra söner med vingar som lyfter oss över fångenskap och begränsningar. Varje generation gör på nytt samma misstag och låter den unge Ikaros i ensamt majestät flyga mot solens ljus för att störta sedan vaxet smält och vingarna mist sin bärkraft. På nytt tvingas vi också in i den åldrade Daidalos skepticism och försiktighet. Genom generationer av mänskligt liv skapar vi nya projekt, attityder och världsåskådningar, från den övermodiga ungdomens djärva utopier fram till ålderdomens besinningsfulla reflektioner.
Det som gör Jesus drömmar till något bestående är att de inte är uttryck för en historisk destination eller ett slutligt mål utan fortsättning. De är istället för en utopi en handlingsberedskap i förhållande till den andre i ett ständigt föränderligt skeende. Inte en individualiserad flykt mot solen medan de andra blir kvar. Inte den frusna utopin som gestaltar det bestående men glömmer rörelsen. Livet är inte en resa från vanmaktens förtvivlan till självtillräcklighetens glädjeämnen. Jesus inbjöd inte till ett samhälle som avgränsas allt mer med taggtrådsomgärdade gränser medan bedrägliga och falska nationalistiska profeter blir allt djärvare och fräckare. Guds rike är en hoppets och tilltrons gemenskap som växer inifrån som en gränslös och uppsökande kärlek.
Men är inte Jesus uppmaning, att vara ”stor” och samtidigt de andras tjänare, enbart en oxymoron, en självmotsägelse? Eller finns det en hemlighet i djupet av det mänskliga livet. En samhörighet där vi faktiskt inte är ”homo oekonomicus”, rationella, kalkylerande individer som nyttomaximerar alla beslut. Tänk om vår existentiella ångest är stympningsärr efter det som var vår längtan efter kärlek och vår längtan efter tillit i en gränsöverskridande kropp. Kanske vägen till den stora samhörigheten för att förenas med varandra i vårt samhälle går genom upphävandet av de ödesdigra sociala missförhållandena. Den väg till Gud som Jesus visade finns där vi kan vara de andras tjänare.
Allt återstår att göra för att skapa den ”befriade” världen där alla har samma värde och samma möjlighet. Denna förändring av relationer mellan människor talade Jesus om som Guds rike. Och platsen där den finns är nära: Räck handen till ”en av dessa mina minsta” och du är en del av Guds skapande rörelse.
BÖN: Tack Gud för att du vill föra oss ut ur ensamheten och in i din skapande gemenskap.