”Lägg därför bort allt slags ondska, falskhet och förställning, avund och förtal…”

1 Pet.2:1-3.

Veckans reflex:

EU utfärdade 2006 vad som kallades rekommendationer om ”nyckelkompetenser för ett livslångt lärande”. Man skulle kunna säga att för Petrus var ambitionen att rekommendera några kompetenser för ett kristet liv.

Några av EU:s nyckelkompetenser  gäller språkliga färdigheter, matematisk förmåga och flinkhet att hantera datorer och internet. Andra handlar om samhällsorientering och förtrogenhet med kulturens skatter. Petrus å sin sida var mer fokuserad på inre egenskaper som skulle kunna hjälpa en människa att leva ett bra liv.

Man kan skymta konturerna av EU-medborgarens livsideal i de nyckelkompetenser som rekommenderas. Människor ska bli initiativkraftiga, se möjligheter i alla lägen, äga social kompetens och förmåga att bli entreprenör. För Petrus var de klassiska dygderna som handlar om ”inre renhet” viktigare än 2000-talets ideal där människan ska vara, smidig, fördomsfri och lätt anpassa sig till nya krav och utmaningar.

Det finns en spänning mellan EU:s nyckelkompetenser och de egenskaper som Petrus eftersträvar. De står för olika synsätt på vad det är att vara människa. I centrum för EU:s rekommendationer efterfrågas en människa med färdigheter som samhällets ekonomiska tillväxt kräver. Människan blir objekt för andras kapitalackumulation. Men för Petrus var människans helighet i centrum. Helighet förutsätter inte en individuell färdighet utan ett skapande sammanhang, en möjlighet att vara en del av något större, en drivande kraft.  Helighet är en mäktig rörelse som leder ut över individuella behov i ett ständigt blivande där människan blir en del av Guds skapande handling i världen.

Petrus talar om att lägga bort sådana egenskaper som stör vårt förhållande till gemenskapen med nästan: avund, förtal och falskhet. Förhållandet till gemenskapen är också centralt i ett litet barns utveckling. Försöken att meddela sig med andra, att upptäcka sig själv genom andra. Det är ur denna primära upplevelse av ett jag-du förhållande som erfarenheten av Gud kan möta oss. Det är när vi sträcker oss ut mot världen och mot andra, och genom dem mot Gud, som vi kan leva ett heligt liv. Det är när vi ger vårt erkännande till ”den andres” andel av sanning, rättvisa och mänsklighet som konturerna av ett gott samhälle växer fram.

Om vi ställer EU:s nyckelkompetenser i kritisk kontrast till Petrus syn på att vara människa kan vi se hur individualism och gemenskap ställs mot varandra. I en tidsperiod när krig driver nya familjer på flykt och klimatförändringarna kräver radikala samhällsförändringar kan vi inte längre stödja den renodlade individualismen. Vi behöver istället skapa en mäktig rörelse av kärlek som bryter ned teknokraternas diktatur när de glömmer människan för organisationen. Vi behöver återerövra modet att vara medmänniska och byta den stränga principen mot den levande tillfälligheten, välja vågstycket framför formeln. Vår tids utmaning är av en sådan omfattning att det kräver kärlekens vågspel, det kierkegaardska språnget. Eller som Petrus säger ”Älska då varandra av hela ert hjärta”.

Bön: Gud låt den aldrig sinande törsten efter gemenskap leda oss till ett mänskligare samhälle. Amen.