”Han har sänt mig till att frambära glädjebud till de betryckta och ge de förkrossade bot, att förkunna frihet för de fångna, befrielse för de fjättrade, att förkunna nådens år från Herren, en hämndens dag från vår Gud, att trösta alla som sörjer och ge de sörjande i Sion huvudprydnad istället för aska, glädjens olja istället för sorgdräkt, lovsång istället för modlöshet.”
Jesaja 61: 1-3.
Reflektion
När Egyptens folk har kastat av sig oket från en diktator, som förtryckt dem med stöd av imperialistiska krafter, så råder på Tahiritorget en upprymd glädje därför att framtiden öppnar sig och demonstranterna kan förkunna ett glädjebud till de betryckta och hopp om frihet för de fångna. Det är en historisk situation som liknar den som Jesaja befann sig i sedan israeliterna inte längre var i exil i Babylonien utan hade kunnat återvända till sitt land sedan perserna störtat babyloniernas välde.
Jesaja uppfattade sin historia som Guds självuppenbarelse, en förståelse av historia som Guds handlande. Det är lätt att tro på historien som Guds handlande, och fyllas av hopp, när historiska händelser visar upp förändringar som rymmer dimensioner av rättfärdighet och rättvisa. Det är svåprare i fastetiden när vi påminns om hur Jesus vandrade upp mot Jerusalem och Golgata. Den historiens Gud som uppenbarar sig i en människas gestalt lider och dör. Tolkningen av Jesu liv såväl som förståelsen av vår egen historia kommer ur upplevelsen av Guds närvaro också i lidandet.
Händelser runt omkring oss har historiska dimensioner men mycket i samtidshistorien bär spår av ett outhärdligt lidande. ”Segerns dag”, som kan läsas synonymt med ”en hämndens dag” dröjer i Libyen och Bahrein. De många människornas dröm om frihet undan en bestialisk diktator möts av ett ofattbart våld med hjälp av vapen från våra vapensmedjor, levererade som en manifestation av vår västerländska girighet med tillväxt som enda kriterium av rätt.
Inte heller jordskorpans monumentala krängningar utanför den japanska kusten, som skakar sönder hela städer och skickar en flodvåg av globala mått in över de sönderskakade husen, ger oss någon betryggande självklarhet i tron på en Gud som är allsmäktig och god. Vi kan se hur det ovanpå detta lidande också sker en plåga, orsakad av vår tillväxthungrande värld, som tar risker och utsätter oskyldiga och drabbade människor för ytterligare lidande av strålningsskador och död.
Innan vi ställer Gud till svars för jordbävningsoffrens lidande får vi ställa människan till svars för det lidande som orsakas av fattigdomens och girighetens världsordning. Den omöjliga frågan om Guds kärlek och världens lidande får vi sedan leva med som obesvarad i teorin. I praktiken kan vi med Gud vid vår sida, och en erfarenhet av hopp genom Kristus, fyllas av lovsång istället för modlöshet i kampen för en ny värld.
Bön
Herre, genom min tidsålders murar kan inte svaret på lidandets gåta tränga fram och nattens bestrålning förlamar min tilltro. Hur jag än försöker ändra perspektiv sluter sig de obesvarade frågorna som täta kulisser av sönderfallande betong. Bilden av letande händer i rasmassorna når mig med ett hopp, som ljuset som har färdats från Galaxernas värld, före sönderfallet, ditt ljus som bryter modlösheten..
Amen