”…Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa.” Luk 19:28-40

Det är inte ofarligt att uppträda som Messias i det ockuperade Jerusalem. Därför bad fariséerna Jesus att tysta sina lärjungar och inordna sig under ockupationsmaktens krav. Maktens språk tvingar alltid till tystnad, censur och ljudisolerade celler. Revoltens språk kan däremot vara ett jublande Hosianna. När Jesus valde att rida in i Jerusalem till folkmassans jubel var det revoltens språk han talade. Genom att rida in på en åsna bekräftade han sin identitet som Messias och sin lojalitet med profeten Sakarjas fredsbudskap. Till dem som med vapen och makt ville tysta honom var detta en hälsning att ”krigets vapen skall förintas” och om de som jublar ”tiger (de) så kommer stenarna att ropa”.

Livets, gudstrons och hoppets språk är revoltens och upprorets identitet, medan maktens språk är död och underkastelse. När Jesus rider in på en åsna avslöjar han sin närhet till den den gudomliga närvaron i alla naturens verk, likaväl som vi kan möta Guds avbild i varje människa.

Den handlar aldrig om att definiera vad som är gudomligt i tillvaron till skillnad från annan materia, utan om att urskilja det gudomliga i hela skapelsen och att vara en del av livets pågående förändring i varje ögonblick.

Jesus var  på väg in i Jerusalem där den fruktade ockupationsarmén höll ett fast grepp om befolkningen. Han var medveten om risken att bli fängslad och torterad. Att rida in som en Messias i Jerusalem var att utmana maktens krav på ordning och kontroll. När han mötte människornas jublande Hosianna måste det ha känts som en bekräftelse från Gud – jag Jesus är Messias.

I Bibeln uppenbarar sig Gud när en människa befinner sig i en hopplös situation, utan utväg. Så var det för Jesus och så var det när Gud uppenbarade sig för Mose i den brinnande buskenGuds folk var slavar i Egypten och Gud kallade Mose till en omöjlig uppgift: att gå till Farao, göra revolt, och säga: ”nu lämnar vi landet”. När Mose ställde den rimliga frågan om vem Gud var som krävde detta av honom får han ett förbryllande svar: ”Jag är den jag är” vilket egentligen skall översättas ”Jag skall bli den jag skall bli”.

När Gud presenterar sig för Mose förvandlar han vår traditionellt statiska gudsrepresentation av den oföränderlige guden till en dynamisk verklighet. Gud uppenbarar sig ur en desperation och erbjuder befrielse. Han förändrar perspektivet på vem Gud är och hur verkligheten ser ut. Vi erbjuds en tillitsfull tro med en öppen världsbild där vi kan förändras själva och förändra världen.

Det är den ständigt skapande Guden, livets och förändringens Gud, som är vår Gud. Om relationen mellan människor tyngs av krigsförberedelse och klimathot, av handelskrig och beväpnade gränskontroller, av svält och fattigdom, då behöver vi en revoltens Gud som förändrar våra relationer och ger oss hopp. Det viktiga är att Gud blir vad Gud blir i relation till oss människor, att han vill förvandla oss till fria medskapare och fullvärdiga arvtagare till Guds rike.

BÖN: Gud led oss in i den stora förändring som krävs för att världen skall bli ett fredsrike.