”Vid sjätte timmen föll ett mörker över hela jorden och varade  till nionde timmen. Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: Eloi, Eloi, lema sabachtani!”(det betyder: Min Gud min Gud, varför har du övergivit mig?…   Mark 15:21-41

Ond bråd död förvandlade Drottninggatan till en Golgata och passionsveckans början blev bokstavligt talat tysta veckan. Denna terrorhändelse påminner oss om hur bräcklig vår trygghet är. Den brutala döden kommer påträngande nära, omöjlig att skyla över med blommor och minnesband. Kropparna där på Drottninggatan bryter sönder det respektfulla avståndet till döden som vår kulturella kontext  byggt upp. Samma obehagliga närhet som bilderna av Jesus blödande kropp i kontinentala kyrkor väcker hos oss, en beröring omöjlig att värja sig mot.

Men i ett globalt perspektiv kanske det är vår fredliga och trygga välfärd som är undantaget. För många människor är vardagen kantad med dödens villkor: att släpa offren ur bombraidernas ruiner, lyfta tunga kroppar från gasmolnens förödelse eller känna hur livet sakta lämnar ett svältande barn. Det är då Jesus ord på korset förenar hans erfarenhet med vår. ”Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig.”

Tårarna som tränger sig fram, övergivenheten när törnekransen trycks ner över pannan, dödsstöten. En värld av pogromer, dödsläger och hånfulla rop när den svagare torteras och blir ett traumatiserat offer. Frånvaron av en Gud som övergivit dem, en frånvaro som smular sönder.

I ett hopp som inte viker undan finns trots allt kärlekens innersta fäste, en utgivande kärlek: den blödande medkänsla som sträcker sig mot den andre. Jesus död var ett tecken på Guds närvaro också i lidandet. En död som leder de levande närmare varandra. Händer som sträcks mot varandra i en ritual av blommor är samma utgivande kärlek, omsorgen om de sörjande är en motståndshandling mot hatets spridning. Tiotusentals människor samlade till en kärleksmanifestation är hoppets svar på hatet.

Påskens berättelse handlar både om försoning och motstånd. Ett hopp om liv bortom allt förnuft, som ett tecken från en okänd värld. Trots allt är denna vecka ett rop av liv när påskliljorna åter fäller ut sina guldgula blad och staren härjar fritt i törnesnåret. Den hemlighetsfulla nebulosan som lånat törnesnårets namn rymmer också en okänd värld av liv. Träden och källorna återupplivar det som varit dött. Utan uppehåll och med frenetisk energi förnekar livstecknen mitt eget inre tomrum efter terrorns manifestation av hat.

Tingen sjunger en påskdagshymn och är tecken på en Guds närvaro. Min egen innersta sorg över döden och mitt rop efter efter liv ur djupet av min kropp och själ, blir till ett tecken och en närvaro av någon annan än jag själv. Som det pulserande blodet i öppna sår är tecken på ett pulserande hjärta i kroppens inre så är sorgen och medkänslan en källåder från en kärlek som är större än jag.

Det är just detta motsägelsefulla drama som bibeln skildrar i berättelserna om Guds närvaro i människan Jesus, han som överges och torteras till döds. Det finns ingen så stor övergivenhet att den inte vittnar om ett liv också när allt känns som mörkast. Längs oigenkännliga vägar, förbi mina hinnor av falsk trygghet, rädsla och blindhet stiger Guds barmhärtighet mot mig.

För den som tror är den känsla som värker av medkänsla inför andras lidande ett tecken på en djupare samhörighet. Är kanske medkänslan med den andre, som får mina händer att vilja lindra, ett tecken på Guds närvaro? Vårens kraftfulla påminnelse om livets förnyande flöde och de många människornas kärleksmanifestationer gestaltar en kraft som rymmer en större verklighet, ett hopp bortom all övergivenhet och död.

Bön: Gud jag vill överlämna mig till din osynliga närvaro även när övergivenheten får mig att tvivla om din närvaro och uppståndelsens möjlighet. Amen