” …Ibland misslyckades lerkärlet som krukmakaren formade med sina händer, och då gjorde han om det till ett nytt kärl, så som han ville ha det.”…Jer. 18:1-6.

I Gamla testamentet finns inte det privatreligiösa perspektivet på samma sätt som i vår tids individualistiska kontext. Därför tror jag inte Jeremias text om krukmakaren syftar på något privat självförverkligande utan handlar om Guds tålamod och handlande i historien. I den historiska processen handlar Gud i och genom den mänskliga gemenskapen. Det är både hoppingivande och en smula nedslående. I vårt historiska nu håller mänskligheten på att utplåna sig själv och förstöra sina möjligheter till fortsatt liv. ”Ibland misslyckades lerkärlet som krukmakaren formade med sina händer…”

I en av bibelns skapelseberättelser står det att ”då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar.” Ordet formade definierar Gud som skapare och upprätthållare av liv på jorden. Världen, naturen, djuren, människan – allt kommer ur Guds hand. Han har gett allting dess form, och formandet av allt levande fortgår, allt som lever och andas fortsätter att formas. Som Tomas Tranströmer skriver ”… En ängel utan ansikte omfamnade mig / och viskade genom hela kroppen: / ”Skäms inte för att du är människa, var stolt!” / Inne i dig öppnar sig valv efter valv oändligt/ Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”Tranströmer berättar själv om denna dikt att han vid ett besök i San Marco-domen blev överväldigad; ”Ingenting överblickbart, den ena rymden som gömmer sig bakom den andra, som människolivet självt – jag blev så rörd att jag måste ledas ut förblindad av tårar…”.

I en diktcykel av Rainer Maria Rilkes skildras en annan ängel som med ett förfärande och förintande väsen krymper det mänskliga. Den viskande ängeln hos Tranströmer har ingen likhet med detta skrämmande väsen – ängeln i Tranströmers dikt upprättar istället det mänskliga. Tranströmers viskande ängel för  tankarna till Gamla Testamentets skildring av profeten Elias möte med Gud i en grotta på Horebs berg. Herren visar sig inte i stormen eller jordbävningen eller elden, han visar sig i ”en sakta susning”. På samma sätt som Elia återvänder till den mänskliga gemenskapen efter mötet med Gud återvänder Tranströmer, efter mötet med ängeln i San Marco-domen, ut till människorna: ”inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.”

För Tranströmer blev mötet med den viskande ängeln ett upprättande av den gudomliga arkitektur som ”öppnar sig oändligt” mot jagets och tillvarons centrum. ”Människan är en varelse under arbete.” Det är om mänsklighetens historia speglad genom den individuella erfarenheten, som han skriver i dikten  ”Posteringen: ”jag är just den plats / där skapelsen arbetar på sig själv.”I Tranströmers poesi återupprättas jaget och förses med en oändlig inre arkitektur som krukmakaren formar med sina händer.

Inför de fruktade naturkatastroferna misströstade Elias samtida och sökte blidka Gud. Men Guds närvaro manifesterades inte i dessa dramatiska händelser utan som en stilla susning. Det är lätt att misströsta om mänsklighetens fortlevnad i en tid där klimatförändringarna orsakar kaos, hopplöshet och fruktan. När vi känner denna misströstan behöver vi läsa om krukmakaren som började om och formade kärlet på nytt, så som han ville ha det. Kanske pågår det i det tysta ett omformande av vår människlighet som fastnat i ekonomismens och kontrollfokuseringens döda värld. I djupet av oss och den materia vi alla är delar av formas ett nytt kärl, en längtan efter en djupare mening. Kort uttryckt håller det gamla samhällets struktur på att omförhandlas och en ny samverkansideologi till exempel med skolstrejker och krav på en ny ekopolitik växer sig stark. Kanske vi kan tala om en ny ”brytpunkt” i den historiska utvecklingen, ”ett nytt kärl, så som han vill ha det”.

Bön: Gud hjälp oss att se din närvaro i vårt historiska ögonblick och låta din vilja ske. Amen.