”…Dessa ord kom alla hans motståndare att skämmas, men folket gladdes…”Luk 13;10-17

I alla religioner finns det påbud som människor anser vara del av den uppenbarelse som gör Gud känd för människor. Rabbinernas skrifttolkning avgjorde på Jesu tid var gränsen enligt uppenbarelsen gick, för handlingar som kunde utföras på sabbaten. Jesus botade en kvinna på sabbaten och synagogföreståndaren klagade: ”Det finns sex dagar då man skall arbeta. På dem kan ni komma och bli botade, men inte under sabbaten”. Synagogföreståndaren tänkte enligt traditionen att frågan om botandet hörde till kategorin icke tillåtet arbete. Jesus svarade att om det ansågs tillåtet att ge oxen eller åsnan vatten även om det var sabbat, skulle det då inte vara rätt att bota en kvinna som varit bunden i sin sjukdom i arton år? Den självklara rättskänslan i detta påpekande fick synagogföreståndaren att skämmas.

För Jesus fanns det ett handlingsutrymme vid sidan av den gudomliga uppenbarade rätten. Senare skulle Thomas av Aquino, en av kristendomens mest inflytelserika teologer, hävda att gott och ont/rätt och fel är objektiva kategorier som är gripbara för det mänskliga förnuftet, även utan stöd från gudomliga uppenbarelser. Då formulerades en etik som inte bara kunde tillämpas av de troende utan omfattade alla människor, troende som icke troende. Som det formuleras i den Katolska kyrkans katekes: ”Den naturliga rätten som finns i varje människas hjärta har stiftats av förnuftet och är universell till sina föreskrifter och omfattar alla människor…”Kanske var detta embryot till det som sedan kom att bli en sekulär stat och som skulle bli den sekulära statens adelsmärke, att garantera allamedborgare, oavsett religion, samma medborgerliga och politiska rättigheter.

I den islamiska rättstraditionen saknas en sådan rättslig urkund för att behandla icke-troende på samma villkor som troende. Därför kan den islamiska rättstraditionen inte behandla ”den andre” i termer av jämlikhet utan endast i termer av ”olikhet och åtskillnad”. Detta avspeglas i begreppen ”dhimmi”och ”millet”, som omfattar kristna och judar och innebär att de inte har samma rättsliga status eller medborgerliga rättigheter som en muslim. I det tidiga islam utspelades en kraftmätning mellan de bokstavstroende hadith-lärda och de som inspirerade av grekisk filosofi som hävdade att vad som är ”ont” och ”gott” är tillgängligt för det sunda förnuftet. Avgörande blev tron att tillgången till sanningen endast finns i Koranen så som den dikterades för profeten och alltså var till de bokstavstroendes fördel.

Ännu i vår tid avspeglas dessa olika förhållningssätt i den politiska utvecklingen i världen. I den västliga världen där kristendomen haft hegemoni har den sekulära staten med demokrati och en allmänrättslig tradition utvecklats med naturrätten och mänskliga rättigheter som grund medan det i stater med islamsk dominans är sharialagar som färgar den rättsliga jurisdiktionen. Men den sekulära statens utveckling i västvärlden är dock inte självklar – i vår tid ifrågasätts den. Fundamentalismen i den kristna traditionen har vunnit många anhängare som ifrågasatt både Darwins utvecklingslära och den historiskt kritiska bibeltolkningen och ger stöd åt en politisk utveckling som styrs av deras värderingar på bekostnad av en universell rättsordning. I en tid som kräver global samordning och gemensam handling över religions- och klassgränser behöver vi ta till vara traditionen av en universell rättsordning som kan förena mänskligheten till gemensam handling.

Bön: Gud, förena oss över alla gränser och ge oss nåd att upptäcka din vilja i skapelsens djup.