Den 15:e söndagen efter trefaldighet.
”… och ingen betraktade något av det han ägde som sitt; de hade allt gemensamt…”
Apg. 4:32-35
De första kristna tillämpade egendomsgemenskap i församlingen. Om jag hade varit fundamentalist hade det varit naturligt att propagera för detta som modell för åtminstone kyrkogemenskapen. Men inte ens fundamentalisterna brukar ställa ett sådant krav på den kyrkliga gemenskapen – de har vant sig att tillämpa en slags selektiv bibeltrohet. Privat äganderätt har varit heligare än enstaka bibelord också för dom.
Den här berättelsen är ändå viktig därför att den vittnar om vilken genomgripande förändring de första kristnas liv genomgått när de till och med upprättar en materiell egendomsgemenskap. Från att ha suttit gömda och rädda efter Jesus död vittnar de plötsligt högljutt om sin tro. De erbjuder människor de möter en möjlighet att omvända sig och dela deras tro. De kallar upplevelsen för helig ande och låter den inspirera dem att dela allt de äger och att förvandla måltiden till en påminnelse om vad Jesus sagt. Jag uppfattar det som ett relevant uttryck för deras tro och den samtid de var en del av. Att låta sin tro uttryckas i sitt sätt att leva var också början på en fortsatt millenielång tolkning av de grundläggande berättelserna om Jesus. Den fortsatta traditionen har sedan givit dess bärare en fortsatt meningsfull tolkning av historien och vad det är att vara människa. Berättelser som skapat ett nätverk av efterföljare och en oändlig rikedom av arkitektur, musik och texter.
Berättelserna om Jesus kan ge inspiration till nyskapande handlingar, obundna av nationella hänsyn och gränser, till alla hans efterföljare, till hans ”pilgrimsfolk”.Då kan detta utspridda folk bli en slags kringspridda tjänare med ett profetiskt uppdrag. Uppdraget att tolka vad det är att vara människa i det flöde av liv och den förändring som vi är en del av. Att mitt i den mänskliga gemenskapens mångfald hitta materiella förutsättningar för rättvis fördelning av jordens rikedom. De första kristna förverkligade det genom sin egendomsgemenskap och vi talar ofta om en rättvis fördelning i politiska termer. Men för att inte det profetiska uppdraget ska bli en del av den politiska maktkampen måste skillnaden vara glasklar. Om politik är som NE, nationalencyklopedin, beskriver det: ”statskonst, processen att erövra och utöva makt i offentliga sammanhang” så skiljer sig kyrkans profetiska uppdrag från det politiska genom att inte erövra och utöva makt.
Politikerna låter strategierna för att behålla och erövra makten bestämma deras handlingar. I deras tankevärld kan ord som ”preventivt krig”, ”smart makt”, ”illegala flyktingar” användas och tankar som ”att det är värt priset” när en halv miljon barn dör som resultat av strategiska beslut. Också när kyrkan hade världslig makt förespråkade den heliga krig och använde tortyr för att behålla makten.
Det profetiska uppdraget är istället att upprätthålla en ”motetik” som har mer gemensamt med ”narrens” roll än ”kejsarens”. Narrens roll under medeltiden innebar att han fick en aning större utrymme att säga ”sanningar” som ingen annan vågade utan att bli halshuggen. I ett samhällsklimat där kapprustning och krigsövningar tillsammans med främlingshat och rädsla får utrymme behövs en profetisk röst som inte identifierar sig med en nations intresse eller vad som är politiskt möjligt. Detta är utmaningen: att leva utan makt och utan att vara identifierad med en nation och utan att ”betrakta något av det man äger som sitt”, utmaningen att överskrida alla gränser och därför vittna om den fred och frihet som finns i Kristus.
Bön: Gud, låt din Helige Ande inspirera oss till profetiska handlingar i vår politiska samtid Amen.
(Så var det åter höst och jag skriver en reflexion varje vecka inför någon av den kommande söndagens kyrkoårstexter. Arne)